Känns som att jag är påväg i en nedåtgående spiral igen...
Fått en förkyldning som gör att jag inte får sova ordentligt, som gör mej ofokuserad och som gör att jag inte kan/får träna...
Framförallt tröttheten i samband med att jag inte kan träna är en värdelös kombination..
Jag HATAR att inte kunna träna när jag känner att jag behöver det!! Det är sjukt hur det kan styra hela mitt mående...
Men träningen har blivit mitt sätt att få utlopp för den ångest som så lätt tar över och träningen har också blivit mitt sätt att känna att jag har kontroll över mig själv.... Det är mitt sätt att känna att jag kan gottgöra för det onyttiga jag äter... Det är mitt sätt att få känna att jag kan få äta utan att det dåliga samvetet tar över...
Men nu har jag inte kunnat träna på en dryg vecka och jag märker att det börjar ta ut sin rätt... Jag går med en konstant rädsla över att "gå upp i vikt" eller att bokstavligen bli större och vissa tvångsbeteenden kring vikten styr mig fortfarande.. Träningen har blivit mitt sätt att kunna släppa lite på de här katastroftankarna och den tvångsmässiga kontrollen.
Det känns som att jag bara blir större och att jag inte kan göra något annat än att hålla igen på maten... Och det får mig att må ännu sämre, för då gör jag plats för ångestkänslorna...
Helt plötsligt går majoriteten av tankarna till att tänka ut vad jag kan tillåta mig själv att äta och när jag ska kunna äta nästa gång.. Kort sagt skulle man kunna säga att ångesten som kommer gör att jag egentligen inte vill äta något överhuvudtaget... Trots att jag kan vara vrålhungrig vill jag inte äta, det känns ju ändå som att ALLT jag stoppar i mig bara lägger sig runt midjan..
Men självklart så funkar det inte att helt låta bli att äta (tom jag förstår det).. ska jag kunna fungera normalt så måste jag äta.. Problemet är att jag bara kan fokusera på valkarna på magen och hur tajt byxorna sitter!!
Fattar ni vilket jäkla fåfängt liv jag lever!?!?!
Jag vet, det låter säkert sjukt... Men än en gång kan jag inte låta bli att dra upp tröjan framför spegeln för att kontrollera hur magen ser ut... Än en gång går det inte en dag utan att jag kniper mig själv i magen för att kontrollera hur tydligt valkarna känns eller syns, säkert mellan fem och tio gånger per dag!
Och jag HATAR det!!!
Jag hatar att jag inte ska kunna äta när jag är hungrig utan att få ångest efteråt!!
Jag hatar att känna valkarna på magen och över byxlinningen!
Jag hatar att vara så jävla fixerad vid min spegelbild...
Jag hatar att jag har ätit godis eller annat skräp i princip var dag i flera månader!
Jag hatar att måttbandet visar alldeles för mycket.. och jag hatar faktumet att jag känner behovet av att mäta mej flera gånger om dagen..
Jag är så urbota trött på det jag möter i spegeln och jag HATAR att jag inte kan låta bli att tycka illa om det jag ser....
Jag hatar att vara så jävla ytlig och fåfäng!!
Ibland hatar jag bara att behöva vara så här trasig och i princip allt som har med mej själv att göra!!
Jag kan tänka mej att så mycket av detta låter lite barnsligt eller rent av korkat...
"Varför överhuvudtaget bry sej om sådana småsaker när det finns barn som svälter i världen eller människor som lider av krig"............ NAAE, jag är medveten om att i jämfört med många andra så har jag så mycket att vara tacksam för och att många människor är i en mycket svårare situation än vad jag är i..
Men tyvärr är det också så att det inte alltid man orkar tänka på det här... emellanåt tror jag att man måste få bryta ihop och enbart få tycka synd om sej själv för att man ska kunna hitta kraft och motivation för att resa sig igen...
Jag önskar att jag skulle lära mej att oftare uppskatta det jag har och kunna acceptera och faktiskt vara nöjd med den jag är utan att behöva kontrollera varje centimeter av min kropp... Jag önskar att jag kunde få ha ett normalt förhållande till mat igen och att jag kunde lära mej att äta normalt utan att behöva må dåligt efteråt...
Jag önskar att jag kunde tänka på och funder över min framtid och känna en trygghet och glädje över vad som kan möta mej.... För just nu ser jag bara alla de problem som kan uppstå och alla drömmar som kan krossas längs vägen!!
GUD, jag behöver rycka upp mej!!
Godnatt världen, nu tänker jag försöka sova bort alla mörka tankar!!
skriven
Du avslutar så bra, Jonna, med: Ryck upp dig! Du är så fin som du är!! Sluta plåga dig så förbaskat! Lev och var lycklig! Du har inget att oroa dig för, snälla!!/ kram Camilla