Jag var inte värd någonting! Ingenting av det jag gjorde var någonsin bra nog och hur jag än försökte så kunde jag aldrig bli nöjd över mej själv!
 
Mitt absolut största problem när jag mådde som sämst var inte att jag kunde se mina revben och höftben i spegeln, eller att vågen visade alldeles för lite i förhållande till min längd.. Mitt absolut största problem, och det som egentligen är anledningen till att jag hamnade i den här skiten från början, är att jag inte var värld ett SKIT i mina egna ögon. Under så många år har jag HATAT allting med mej själv och aldrig kunnat glädjas över några framsteg jag gjort. Jag har aldrig varit nöjd förrän jag fått toppenbetyg i allt jag gjort, och även när jag väl lyckats med det har jag inte varit nöjd. Då har jag ju haft nästa projekt att oroa mej för......
Så här har i princip hela min skolgång sett ut och har fortsatt även i vuxen ålder.
När jag började på universitetet tror jag att jag någonstans var tvungen att acceptera att jag inte längre kunde vara den "bästa eller smartaste" i klassen utan jag var bara en i mängden.. Jag tror att det var här jag började ta överdriven kontroll över mej själv och den där känslan av otillräcklighet riktade jag mot mig själv istället. Jag kunde inte längre ha för höga krav på det jag rent praktiskt gjorde, så jag gick över till att försöka göra mej själv perfelt istället.
Problemet är ju att ingen av oss är perfekt.... och trots att jag själv innerst inne vet detta så klarade jag aldrig av att acceptera att även jag kunde ha några fel och brister. Jag skulle se till att bli så jäkla bra jag bara kunde och om jag väl lyckades uppnå något (som exempel när jag väl nådde den där målvikten) så fanns där HELA TIDEN någonting jag kunde ändra på och göra bättre. Och vid detta laget vet ni ju hur detta gick...........
 
När jag funderar tillbaka så blir jag nästan rädd över hur mycket jag verkligen AVSKYTT mej själv och vilka oerhört låga tankar jag haft om mej själv. Jag har alltid levt med känslan av att aldrig räcka till och har oräkneliga gånger bokstavligt talat brutit ihop för att jag känner att jag inte klarar det jag "borde". 
Jag har ALDRIG tillåtit mej själv att slappna av eller känna mej nöjd över vad jag gjort.  Och i efterhand har jg insett att allt bygger på att jag inte har varit värt någonting i mina egna ögon.
Jag var inte värd att må bra!!! Jag var inte värd att lyckas med allt jag ville!!! Jag var inte värd att vara nöjd över något jag gjorde, för det skulle ju göra att jag slappnade av och misslyckades nästa gång!
Och när jag väl började med min självdestruktivitet fick de här känslorna ta över mer och mer. Jag tror att det var här som jag väl har förstått hur jäkla låga tankar jag har haft om mej själv.
För jag har verkligen (och kan fortfarande för den delen) känt sådan otrolig förakt mot mej själv. Jag har hatat det jag har mött i spegeln. Jag har hatat den kropp jag lever i och jag har hatat att vara jag.
Hur fin jag än har varit eller hur högt jävla betyg jag än fått har jag ALDRIG varit nöjd i längre än 10 minuter.
Jag tror att jag helt enkelt tyckt att jag inte förtjänar att vara lycklig. De gånger jag väl har känt mej lycklig har det hänt något som har slagit ner mej till marken på nytt och jag har än en gång påmints om att jag inte är värd att må bra. Huvudsaken var att alla människor i min närhet var glada och nöjda och tyckte om mej. Jag levde enbart utefter en mall som jag själv skapat, utifrån hur jag visste hur andra ville att jag skulle vara. Jag hade egentligen inte en aning om vem jag egentligen var och har verkligen inte varit värd ett skit i mina egna ögon!!!
 
Och jag tror att mycket av dessa känslorna har grundats i den skilsmässa som mina föräldrar gick igenom när jag var yngre. Jag har fått veta att jag, på den tiden och som många andra barn, tog på mej mycket av skulden för att mamma och pappa gick skilda vägar. Jag hade väl inte lyssnat tillräckligt eller så hade vi bråkat för mycket så nu orkade de inte mer. Och jag tror dessutom att allting blev värre när min far flyttade utomlands och kontakten successivt dog ut. 
Jag personligen tror att jag redan tidigt fick känna att jag inte varit duktig eller älskad nog. Hade jag varit det så skulle aldrig mamma och pappa skilja sej och pappa skulle inte behöva flytta ifrån mej. 
Och ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att hur hårt jag än jobbade och hur mycket jag än ville att pappa skulle se mej, så lyckades jag aldrig! Allt jag någonsin velat ha var min fars uppmärksamhet och kärlek och få höra hur stolt han var över mej. Och vad jag än gjorde så lyckades jag inte!!
För hur jag än försökte så fick jag aldrig känna att jag var högsta prioritet.
Hur många gånger jag än har försökt att vara honom till viljes och försökt göra honom glad, nöjd och stolt så har det känts som om alla försök varit förgäves. Jag räckte aldrig till för att han skulle älska mej och uppmärksamma allting jag försökte göra för hans skull. Det fanns alltid någonting som saknades eller stod i vägen.
Och jag tror att ni själva kan tänka er vilken enorm ångest den här lilla flickan har levt med?! Vilken jäkla ouppnåelig press hon har lagt på sej själv, trots att hon innerst inne vetat att det varit lönlöst...
                                                      
Men vet ni vad mina vänner?! Jag har tröttnat på att vara den här sårade lilla flickan som aldrig blir bra nog. Jag är så urbota jävla less på att hela tiden försöka vara alla andra till lags och att göra vad som helst för deras gillande. För vet ni..... Vem bryr sej i det långa loppet? Hur man än gör så kan man ALDRIG va alla till lags och ALLA kan inte tycka om dej! Skulle det vara så så är man inte sann mot sej själv.
Och det är just DET jag vill bli. Jag vill hitta den unga kvinna som jag vet finns någonstans inom mej, under den där sårade och otillräckliga flickan. 
Någon har sagt att "du kan inte älska andra förrän du älskar dej själv..."
Jag tror inte på det, jag tror att man mycket väl kan älska andra mer än sej själv. Det har jag själv gjort och gör nog fortfarande! Men däremot så tror jag på att man aldrig kan tillåta sej själv att ÄLSKAS förrän vi tycker om oss själva. Inte förrän vi själva inser vårt egenvärde och inser att vi alla är unika så tror jag att vi kan bli öppna för att ta emot kärlek från andra.
Inte förrän du faktiskt tror på och inser att du är värd alla fina ord som sägs till dej kan du förstå det som sägs och tillåta dej att bli älskad av någon annan. 
                                           
 Och det är DIT jag vil nål!! Jag vill kunna vara så stark och trygg i mig själv att jag kan suga i mej alla vackra ord och verkligen ta dem till mej. Jag vill kunna tro på att jag är värd alla de där fina orden och att jag är värd att älskas.
Jag vill inbilla mej att jag är en god bit på väg, men jag är också medveten om att jag ibland får mina bakslag. Men jag har åtminstone insett att jag faktiskt är värd ett gott och lyckligt liv. Jag förtjänar inte att bli illa eller orättvist behandlad av någon annan. Jag är värd mer än så!!!!! Och det är vi alla...!!! <3
 
Stor kram till er alla
 

Egenvärde

Allmänt En kommentar
Jag var inte värd någonting! Ingenting av det jag gjorde var någonsin bra nog och hur jag än försökte så kunde jag aldrig bli nöjd över mej själv!
 
Mitt absolut största problem när jag mådde som sämst var inte att jag kunde se mina revben och höftben i spegeln, eller att vågen visade alldeles för lite i förhållande till min längd.. Mitt absolut största problem, och det som egentligen är anledningen till att jag hamnade i den här skiten från början, är att jag inte var värld ett SKIT i mina egna ögon. Under så många år har jag HATAT allting med mej själv och aldrig kunnat glädjas över några framsteg jag gjort. Jag har aldrig varit nöjd förrän jag fått toppenbetyg i allt jag gjort, och även när jag väl lyckats med det har jag inte varit nöjd. Då har jag ju haft nästa projekt att oroa mej för......
Så här har i princip hela min skolgång sett ut och har fortsatt även i vuxen ålder.
När jag började på universitetet tror jag att jag någonstans var tvungen att acceptera att jag inte längre kunde vara den "bästa eller smartaste" i klassen utan jag var bara en i mängden.. Jag tror att det var här jag började ta överdriven kontroll över mej själv och den där känslan av otillräcklighet riktade jag mot mig själv istället. Jag kunde inte längre ha för höga krav på det jag rent praktiskt gjorde, så jag gick över till att försöka göra mej själv perfelt istället.
Problemet är ju att ingen av oss är perfekt.... och trots att jag själv innerst inne vet detta så klarade jag aldrig av att acceptera att även jag kunde ha några fel och brister. Jag skulle se till att bli så jäkla bra jag bara kunde och om jag väl lyckades uppnå något (som exempel när jag väl nådde den där målvikten) så fanns där HELA TIDEN någonting jag kunde ändra på och göra bättre. Och vid detta laget vet ni ju hur detta gick...........
 
När jag funderar tillbaka så blir jag nästan rädd över hur mycket jag verkligen AVSKYTT mej själv och vilka oerhört låga tankar jag haft om mej själv. Jag har alltid levt med känslan av att aldrig räcka till och har oräkneliga gånger bokstavligt talat brutit ihop för att jag känner att jag inte klarar det jag "borde". 
Jag har ALDRIG tillåtit mej själv att slappna av eller känna mej nöjd över vad jag gjort.  Och i efterhand har jg insett att allt bygger på att jag inte har varit värt någonting i mina egna ögon.
Jag var inte värd att må bra!!! Jag var inte värd att lyckas med allt jag ville!!! Jag var inte värd att vara nöjd över något jag gjorde, för det skulle ju göra att jag slappnade av och misslyckades nästa gång!
Och när jag väl började med min självdestruktivitet fick de här känslorna ta över mer och mer. Jag tror att det var här som jag väl har förstått hur jäkla låga tankar jag har haft om mej själv.
För jag har verkligen (och kan fortfarande för den delen) känt sådan otrolig förakt mot mej själv. Jag har hatat det jag har mött i spegeln. Jag har hatat den kropp jag lever i och jag har hatat att vara jag.
Hur fin jag än har varit eller hur högt jävla betyg jag än fått har jag ALDRIG varit nöjd i längre än 10 minuter.
Jag tror att jag helt enkelt tyckt att jag inte förtjänar att vara lycklig. De gånger jag väl har känt mej lycklig har det hänt något som har slagit ner mej till marken på nytt och jag har än en gång påmints om att jag inte är värd att må bra. Huvudsaken var att alla människor i min närhet var glada och nöjda och tyckte om mej. Jag levde enbart utefter en mall som jag själv skapat, utifrån hur jag visste hur andra ville att jag skulle vara. Jag hade egentligen inte en aning om vem jag egentligen var och har verkligen inte varit värd ett skit i mina egna ögon!!!
 
Och jag tror att mycket av dessa känslorna har grundats i den skilsmässa som mina föräldrar gick igenom när jag var yngre. Jag har fått veta att jag, på den tiden och som många andra barn, tog på mej mycket av skulden för att mamma och pappa gick skilda vägar. Jag hade väl inte lyssnat tillräckligt eller så hade vi bråkat för mycket så nu orkade de inte mer. Och jag tror dessutom att allting blev värre när min far flyttade utomlands och kontakten successivt dog ut. 
Jag personligen tror att jag redan tidigt fick känna att jag inte varit duktig eller älskad nog. Hade jag varit det så skulle aldrig mamma och pappa skilja sej och pappa skulle inte behöva flytta ifrån mej. 
Och ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att hur hårt jag än jobbade och hur mycket jag än ville att pappa skulle se mej, så lyckades jag aldrig! Allt jag någonsin velat ha var min fars uppmärksamhet och kärlek och få höra hur stolt han var över mej. Och vad jag än gjorde så lyckades jag inte!!
För hur jag än försökte så fick jag aldrig känna att jag var högsta prioritet.
Hur många gånger jag än har försökt att vara honom till viljes och försökt göra honom glad, nöjd och stolt så har det känts som om alla försök varit förgäves. Jag räckte aldrig till för att han skulle älska mej och uppmärksamma allting jag försökte göra för hans skull. Det fanns alltid någonting som saknades eller stod i vägen.
Och jag tror att ni själva kan tänka er vilken enorm ångest den här lilla flickan har levt med?! Vilken jäkla ouppnåelig press hon har lagt på sej själv, trots att hon innerst inne vetat att det varit lönlöst...
                                                      
Men vet ni vad mina vänner?! Jag har tröttnat på att vara den här sårade lilla flickan som aldrig blir bra nog. Jag är så urbota jävla less på att hela tiden försöka vara alla andra till lags och att göra vad som helst för deras gillande. För vet ni..... Vem bryr sej i det långa loppet? Hur man än gör så kan man ALDRIG va alla till lags och ALLA kan inte tycka om dej! Skulle det vara så så är man inte sann mot sej själv.
Och det är just DET jag vill bli. Jag vill hitta den unga kvinna som jag vet finns någonstans inom mej, under den där sårade och otillräckliga flickan. 
Någon har sagt att "du kan inte älska andra förrän du älskar dej själv..."
Jag tror inte på det, jag tror att man mycket väl kan älska andra mer än sej själv. Det har jag själv gjort och gör nog fortfarande! Men däremot så tror jag på att man aldrig kan tillåta sej själv att ÄLSKAS förrän vi tycker om oss själva. Inte förrän vi själva inser vårt egenvärde och inser att vi alla är unika så tror jag att vi kan bli öppna för att ta emot kärlek från andra.
Inte förrän du faktiskt tror på och inser att du är värd alla fina ord som sägs till dej kan du förstå det som sägs och tillåta dej att bli älskad av någon annan. 
                                           
 Och det är DIT jag vil nål!! Jag vill kunna vara så stark och trygg i mig själv att jag kan suga i mej alla vackra ord och verkligen ta dem till mej. Jag vill kunna tro på att jag är värd alla de där fina orden och att jag är värd att älskas.
Jag vill inbilla mej att jag är en god bit på väg, men jag är också medveten om att jag ibland får mina bakslag. Men jag har åtminstone insett att jag faktiskt är värd ett gott och lyckligt liv. Jag förtjänar inte att bli illa eller orättvist behandlad av någon annan. Jag är värd mer än så!!!!! Och det är vi alla...!!! <3
 
Stor kram till er alla