Jag tror på det många forskare säger att vissa människor har lättare för att bli beroende av olika saker, medan andra inte alls har samma förutsättningar för att ha lätt att skapa beroenden.
Jag tror själv att jag är en av de människor som har väldigt lätt för att skapa beroenden.. Alla mina ätstörningar och bekymmer tycker jag tyder mycket på det...
Först blev jag beroende av att kunna svälta mig själv.. Jag lärde mig att jag faktiskt kunde fungera med minimalt energiintag - vilket tog helt tog kontrollen över mig och upptog all min tid och mina tankar
När den perioden var över och jag kom in i mitt hetsätande blev jag mer eller mindre beroende av socker. Så fort jag åt socker, främst i form av godis, började hjärtat att rusa iväg och adrenalinet började pumpa. Jag kunde strunta i att äta mat under en hel dag för att sedan med "gott samvete" trycka i mig en massa godis!
Problemet var ju bara det att jag aldrig kunde äta det med gott samvete eftersom jag fick sådan enorm ångest över att jag förlorade kontrollen över det beroende jag fått.
Men allteftersom tiden gick och jag kom fram till att det kvittade hur mycket jag än kämpade med att köra fingrarna i halsen så skulle jag inte lyckas att kräkas upp all den mängd skärp jag satte i mig.
Istället började jag intala mej när jag låg där med huvudet i toastolen att det var lika bra att jag stod för vad jag gjort och såg till att göra något åt det istället. Att ligga där skulle inte hjälpa mig med mer än att bara tycka synd om mej själv...
Det var då jag började träna! Jag hade skaffat gymkort tidigare under våren men enbart gått och tränat någon gång då och då.. Men nu bestämde jag mig istället för att se till att börja gå o träna oftare för att hantera den ångest som kom upp och för att "göra mig av med" allt det jag satt i mig.
Detta gjorde att jag började träna väldigt mycket och väldigt hårt. Jag tränade massor i veckorna för att kunna unna mig god mat och snacks till helgerna och när helgerna väl kom och jag fortfarande tappade kontrollen över ätandet så slutade det med att jag ställde mig löpbandet eller crosstrainern igen.
Alla mina lediga tider spenderades på gymmet eller i löparspåret och blev extremt duktig på att strukturera upp mina dagar så att jag skulle hinna med åtminstone ett träningspass under dagen.
Några tankar på vilodagar fanns inte direkt utan jag tränade när jag kände att jag hade lust, ork eller när ångesten blev för stor att hantera.
Det har otaliga helgskvällar varit så att jag satt i mig, vad jag ansåg var, en stor mängd glass eller godis och sedan en halvtimme senare dragit på mig träningskläderna för att stå på löpbandet eller crosstrainern i en dryg timmes tid.
Många gånger har det också varit så att jag till och med har känt av att kroppen egentligen inte orkat med träningen just den kvällen men eftersom ångesten varit så stor så har det inte känts som att jag haft något val.
Många gånger har det också varit så att jag till och med har känt av att kroppen egentligen inte orkat med träningen just den kvällen men eftersom ångesten varit så stor så har det inte känts som att jag haft något val.
Där har till och med varit kvällar när jag har tvingat iväg mej och det har slutat med att jag har känt tårarna bränna under löpturen eller att jag har fått avbryta träningen i några minuter, gå ut på toaletten för att sätta mig med huvudet mellan benen för att bli av med illamåendet, och sedan PÅ DET IGEN!!!
HELT JÄVLA SJUKT egentligen. Men kan ni tänka er hur stor ångest jag har dragits med när jag till och med bokstavligen har TVINGAT mej själv till träningen trots att jag känt att kroppen varit i totalt uppror...
HELT JÄVLA SJUKT egentligen. Men kan ni tänka er hur stor ångest jag har dragits med när jag till och med bokstavligen har TVINGAT mej själv till träningen trots att jag känt att kroppen varit i totalt uppror...
Där har faktiskt varit ett antal kvällar när jag gått och lagt mig efter ett par timmars hård träning utan att äta efteråt (jag tränade ju för att bli av med det jag ätit, då kunde jag ju inte äta MER?!!!!). Men i samma stund som jag träffat kudden har jag fått en stor dödsångest!!
Flera kvällar har jag lagt mig med rädslan över att inte få vakna upp igen. Min rädsla var att jag skulle ha pressat min kropp till bristningsgränsen och att den helt inte skulle orka mer och bara lägga av under sömnen.
Det har skrämt mig MÅNGA gånger och jag vet också att det är något som har oroat min familj (men det kan jag förklara mer om en annan gång)...
Det har skrämt mig MÅNGA gånger och jag vet också att det är något som har oroat min familj (men det kan jag förklara mer om en annan gång)...
I dagsläget tränar jag nog också mer än jag egentligen borde, men jag tycker mig ändå ha fått en mer avslappnad inställning till både träningen, mat och skräpmat... Men kan förklara mer i ett senare inlägg!
Varma kramar
Träning blev min nya drog
Min berättelse En kommentarJag tror på det många forskare säger att vissa människor har lättare för att bli beroende av olika saker, medan andra inte alls har samma förutsättningar för att ha lätt att skapa beroenden.
Jag tror själv att jag är en av de människor som har väldigt lätt för att skapa beroenden.. Alla mina ätstörningar och bekymmer tycker jag tyder mycket på det...
Först blev jag beroende av att kunna svälta mig själv.. Jag lärde mig att jag faktiskt kunde fungera med minimalt energiintag - vilket tog helt tog kontrollen över mig och upptog all min tid och mina tankar
När den perioden var över och jag kom in i mitt hetsätande blev jag mer eller mindre beroende av socker. Så fort jag åt socker, främst i form av godis, började hjärtat att rusa iväg och adrenalinet började pumpa. Jag kunde strunta i att äta mat under en hel dag för att sedan med "gott samvete" trycka i mig en massa godis!
Problemet var ju bara det att jag aldrig kunde äta det med gott samvete eftersom jag fick sådan enorm ångest över att jag förlorade kontrollen över det beroende jag fått.
Men allteftersom tiden gick och jag kom fram till att det kvittade hur mycket jag än kämpade med att köra fingrarna i halsen så skulle jag inte lyckas att kräkas upp all den mängd skärp jag satte i mig.
Istället började jag intala mej när jag låg där med huvudet i toastolen att det var lika bra att jag stod för vad jag gjort och såg till att göra något åt det istället. Att ligga där skulle inte hjälpa mig med mer än att bara tycka synd om mej själv...
Det var då jag började träna! Jag hade skaffat gymkort tidigare under våren men enbart gått och tränat någon gång då och då.. Men nu bestämde jag mig istället för att se till att börja gå o träna oftare för att hantera den ångest som kom upp och för att "göra mig av med" allt det jag satt i mig.
Detta gjorde att jag började träna väldigt mycket och väldigt hårt. Jag tränade massor i veckorna för att kunna unna mig god mat och snacks till helgerna och när helgerna väl kom och jag fortfarande tappade kontrollen över ätandet så slutade det med att jag ställde mig löpbandet eller crosstrainern igen.
Alla mina lediga tider spenderades på gymmet eller i löparspåret och blev extremt duktig på att strukturera upp mina dagar så att jag skulle hinna med åtminstone ett träningspass under dagen.
Några tankar på vilodagar fanns inte direkt utan jag tränade när jag kände att jag hade lust, ork eller när ångesten blev för stor att hantera.
Det har otaliga helgskvällar varit så att jag satt i mig, vad jag ansåg var, en stor mängd glass eller godis och sedan en halvtimme senare dragit på mig träningskläderna för att stå på löpbandet eller crosstrainern i en dryg timmes tid.
Många gånger har det också varit så att jag till och med har känt av att kroppen egentligen inte orkat med träningen just den kvällen men eftersom ångesten varit så stor så har det inte känts som att jag haft något val.
Många gånger har det också varit så att jag till och med har känt av att kroppen egentligen inte orkat med träningen just den kvällen men eftersom ångesten varit så stor så har det inte känts som att jag haft något val.
Där har till och med varit kvällar när jag har tvingat iväg mej och det har slutat med att jag har känt tårarna bränna under löpturen eller att jag har fått avbryta träningen i några minuter, gå ut på toaletten för att sätta mig med huvudet mellan benen för att bli av med illamåendet, och sedan PÅ DET IGEN!!!
HELT JÄVLA SJUKT egentligen. Men kan ni tänka er hur stor ångest jag har dragits med när jag till och med bokstavligen har TVINGAT mej själv till träningen trots att jag känt att kroppen varit i totalt uppror...
HELT JÄVLA SJUKT egentligen. Men kan ni tänka er hur stor ångest jag har dragits med när jag till och med bokstavligen har TVINGAT mej själv till träningen trots att jag känt att kroppen varit i totalt uppror...
Där har faktiskt varit ett antal kvällar när jag gått och lagt mig efter ett par timmars hård träning utan att äta efteråt (jag tränade ju för att bli av med det jag ätit, då kunde jag ju inte äta MER?!!!!). Men i samma stund som jag träffat kudden har jag fått en stor dödsångest!!
Flera kvällar har jag lagt mig med rädslan över att inte få vakna upp igen. Min rädsla var att jag skulle ha pressat min kropp till bristningsgränsen och att den helt inte skulle orka mer och bara lägga av under sömnen.
Det har skrämt mig MÅNGA gånger och jag vet också att det är något som har oroat min familj (men det kan jag förklara mer om en annan gång)...
Det har skrämt mig MÅNGA gånger och jag vet också att det är något som har oroat min familj (men det kan jag förklara mer om en annan gång)...
I dagsläget tränar jag nog också mer än jag egentligen borde, men jag tycker mig ändå ha fått en mer avslappnad inställning till både träningen, mat och skräpmat... Men kan förklara mer i ett senare inlägg!
Varma kramar