Ikväll hörde jag henne igen... Den där rösten i mitt huvud som enbart talar om för mig hur värdelös jag är. 
När hon tar över spelar det ingen roll vad någon säger till mig utan hon har svar på allt och hon vänder vartenda fint ord till något som får mej att må ännu värre... När hon finns i mitt huvud, då är jag inte värd NÅNTING!!!
Hon gör sig alltid påmind när jag redan känner mig svag; när jag varit stressad under en längre tid, när jag sovit dåligt eller när jaf helt enkelt har för mycket bekymmersamma tankar..
                     
 
Och ikväll hörde jag henne igen. Ikväll hände något som gjorde att jag lät henne ta över... Jag antar att jag inser flera dagar kanske har bäddat lite för att släppa in henne; jag har ätit dåligt, fallit för frestelser och samtidigt inte haft den fysiska orken till att träna... Det är ingen god kombination för mej, de är då de mörka tankarna börjar växa fram och jag mer eller mindre välkomnar henne i dörren..
Jag har nog helt enkelt haft alldeles för många orosmoln runt mig och istället för att ta itu med dem så låter jag dem ta upp min energi och låta henne ta över mer och mer..
 
Ni tycker säkert att jag låter helt schizofren, men jag kan svära på att det är som att man ständigt har en röst inom sig som påpekar hur värdelös du är.. Om någon säger något snällt till dej har hon med en gång svar på tal och påminner dig om den negativa sidan av vad som sagts (o hon är fruktansvärt kreativ kan jag tala om).

Samtidigt vill jag inte vilseleda er....  För mig är det inte som att höra en annan kvinnoröst, utan det är snarare att jag hör mig själv tänka allt det här elaka... Men det är den mörka sidan av mig, den person jag helt enkelt inte vill vara! Så det handlar inte om att jag skyller ifrån mig på någon/något annat, jag är fullt medveten om att det är mina egna tankar som spökar.. Men det är en helt annan och mörkare sida av mig själv som jag egentligen inte vill veta av och därför känns det lättare att benämna det som någon annan.. (Jag tror att det nånstans hjälper mig att få distans till alltihop)
 
Menmen, ikväll hamnade jag i situation jag inte alls är bekväm i, när jag inte vill göra något, fast jag visste att jag borde.. 
Detta händer faktiskt relativt ofta! speciellt när det handlar om sociala sammanhang.. De perioder jag mår ganska dåligt eller inte har så mycket ork blir jag fruktansvärt osocial (vilket många säkert har märkt vid detta laget..). Helt enkelt har jag ingen ork eller lust att umgås med folk, trots att jag vet att det kanske är det jag borde..
 
                 
 
Och ikväll hamnade jag i ett sånt dilemma, när jag själv egentligen inte kände för att träffa någon människa, men mitt samvete sa till mig att jag verkligen borde... 
Det var då jag hörde henne... Hon lyckades tala om för mig alla möjliga anledningar till varför jag inte skulle träffa andra människor ikväll.. Det handlade bland annat om att jag aldrig kunde se tillräckligt bra ut, att ingen ändå skulle vilja prata eller umgås med mej eller att alla andra bara skulle tycka att jag var konstig eller skum...
          
Det här inre kriget mellan den vidriga rösten och mitt samvete höll på att knäcka mej.. Jag märker hur hjärtat börjar slå snabbare och att jag får svårare att andas, tårarna börjar rinna utan att jag klarar av att blinka bort dem. Det börjar krypa i kroppen på mig och jag får svårt att sitta still. Men den fysiska reaktionen är inte alls lika stark som den psykiska... 
Det känns som om två sidor står och drar mig åt båda hållen och jag känner hut jag mer och mer håller på att spricka i sömmarna.. Att hela tiden påminnas om hur dålig och värdelös man är och samtidigt bara önska att den där rösten kan försvinna ur huvudet...
Det tar så mycket kraft och energi och hade jag haft tillgång till dem så skulle detta varit en av de kvällar då jag kanske fått behov av min lugnande medicin...
                                   
Men jag gjorde det, med viss dragkraft, men jag tog mej iallafall ut... Jag tror att lite av dragningskraften även var att om jag bara fick tankarna på annat så skulle hon förr eller senare tystna..
Jag orkade kanske inte så länge, men jag tog mej iallafall förbi den där tunga barriären som hon satte upp för mig..
 
Varma kramar 
 

Den där rösten igen....

Om mig 2 kommentarer
Ikväll hörde jag henne igen... Den där rösten i mitt huvud som enbart talar om för mig hur värdelös jag är. 
När hon tar över spelar det ingen roll vad någon säger till mig utan hon har svar på allt och hon vänder vartenda fint ord till något som får mej att må ännu värre... När hon finns i mitt huvud, då är jag inte värd NÅNTING!!!
Hon gör sig alltid påmind när jag redan känner mig svag; när jag varit stressad under en längre tid, när jag sovit dåligt eller när jaf helt enkelt har för mycket bekymmersamma tankar..
                     
 
Och ikväll hörde jag henne igen. Ikväll hände något som gjorde att jag lät henne ta över... Jag antar att jag inser flera dagar kanske har bäddat lite för att släppa in henne; jag har ätit dåligt, fallit för frestelser och samtidigt inte haft den fysiska orken till att träna... Det är ingen god kombination för mej, de är då de mörka tankarna börjar växa fram och jag mer eller mindre välkomnar henne i dörren..
Jag har nog helt enkelt haft alldeles för många orosmoln runt mig och istället för att ta itu med dem så låter jag dem ta upp min energi och låta henne ta över mer och mer..
 
Ni tycker säkert att jag låter helt schizofren, men jag kan svära på att det är som att man ständigt har en röst inom sig som påpekar hur värdelös du är.. Om någon säger något snällt till dej har hon med en gång svar på tal och påminner dig om den negativa sidan av vad som sagts (o hon är fruktansvärt kreativ kan jag tala om).

Samtidigt vill jag inte vilseleda er....  För mig är det inte som att höra en annan kvinnoröst, utan det är snarare att jag hör mig själv tänka allt det här elaka... Men det är den mörka sidan av mig, den person jag helt enkelt inte vill vara! Så det handlar inte om att jag skyller ifrån mig på någon/något annat, jag är fullt medveten om att det är mina egna tankar som spökar.. Men det är en helt annan och mörkare sida av mig själv som jag egentligen inte vill veta av och därför känns det lättare att benämna det som någon annan.. (Jag tror att det nånstans hjälper mig att få distans till alltihop)
 
Menmen, ikväll hamnade jag i situation jag inte alls är bekväm i, när jag inte vill göra något, fast jag visste att jag borde.. 
Detta händer faktiskt relativt ofta! speciellt när det handlar om sociala sammanhang.. De perioder jag mår ganska dåligt eller inte har så mycket ork blir jag fruktansvärt osocial (vilket många säkert har märkt vid detta laget..). Helt enkelt har jag ingen ork eller lust att umgås med folk, trots att jag vet att det kanske är det jag borde..
 
                 
 
Och ikväll hamnade jag i ett sånt dilemma, när jag själv egentligen inte kände för att träffa någon människa, men mitt samvete sa till mig att jag verkligen borde... 
Det var då jag hörde henne... Hon lyckades tala om för mig alla möjliga anledningar till varför jag inte skulle träffa andra människor ikväll.. Det handlade bland annat om att jag aldrig kunde se tillräckligt bra ut, att ingen ändå skulle vilja prata eller umgås med mej eller att alla andra bara skulle tycka att jag var konstig eller skum...
          
Det här inre kriget mellan den vidriga rösten och mitt samvete höll på att knäcka mej.. Jag märker hur hjärtat börjar slå snabbare och att jag får svårare att andas, tårarna börjar rinna utan att jag klarar av att blinka bort dem. Det börjar krypa i kroppen på mig och jag får svårt att sitta still. Men den fysiska reaktionen är inte alls lika stark som den psykiska... 
Det känns som om två sidor står och drar mig åt båda hållen och jag känner hut jag mer och mer håller på att spricka i sömmarna.. Att hela tiden påminnas om hur dålig och värdelös man är och samtidigt bara önska att den där rösten kan försvinna ur huvudet...
Det tar så mycket kraft och energi och hade jag haft tillgång till dem så skulle detta varit en av de kvällar då jag kanske fått behov av min lugnande medicin...
                                   
Men jag gjorde det, med viss dragkraft, men jag tog mej iallafall ut... Jag tror att lite av dragningskraften även var att om jag bara fick tankarna på annat så skulle hon förr eller senare tystna..
Jag orkade kanske inte så länge, men jag tog mej iallafall förbi den där tunga barriären som hon satte upp för mig..
 
Varma kramar