En männniska som alltid ser till att ha städat och fint runtomkring sig. En människa som ser till att allting ligger på sin plats och som alltid har det ordnat och strukturerat hos sig. Detta var den bild som jag hade av en "perfektionist" tidigare. Jag har sett framför mig de människor som alltid ser till att alla saker ligger på sina speciella platser och som nästan har ett tvångsmässigt behov när det kommer till ordning och reda.
Jag har alltid sett mig själv som en väldigt enkel tjej. Jag försöker att vara nöjd med allt jag har omkring mig och har aldrig känt någon större panik om jag har lite rörigt omkring mig. Visst, jag städar och jag tycker om att ha rent och fint omkring mej men jag blir inte upprörd ifall lägenhetsgolvet täcks av kläder eller disken bygger berg i köket. Hellre lite skit i hörnet än ett rent helvete! Det är ett talesätt jag lärt från min kära mor och som jag starkt håller med om. Jag har hellre lite stökigt och skitigt och trivs i mitt hem, än att jag har kliniskt rent och städat och samtidigt vantrivs!
Jag har ALDRIG sett mig själv som en perfektionist (de som sett mitt flickrum kan intyga detta).
Men för ca 2 år sedan började jag tänka om. Vid denna tid hade jag flyttat hem och bott i egen lägenhet i ca ett halvår och min familj kände till mitt mående och ätstörningar. Jag fick en bok av mamma som hette "Good Enough - Bli fri från din perfektionism"
Boken är skrivit av en känd, kvinnlig journalist som haft erfarenheter av att "gå in i väggen" och att alltid vända ut och in på sig själv för att vara alla till lags och vara en stjärna på jobbet.
I boken skriver hon om hur hon hela livet har kämpat och varit stressad över att hon ska vara en perfekt mamma, en perfekt fru, en perfekt arbetare, en perfekt värdinna osv osv...
När jag först fick boken, kunde jag inte riktigt förstå vad jag skulle kunna lära av den... "Jag är ingen perfektionist? Varför ska jag läsa denna?"
Men efter att ha börjat läsa så gick det ganska snart upp för mig att jag faktiskt passade in idealbilden av vad författaren kallar en perfektionist.Hon beskriver en perfektionist så här;
- Ställer extremt höga och orealistiska krav på sig själv.
- Har skyhöga förväntningar på sig själv
- Håller ständigt en fasad utåt
- Fruktar att göra misstag och fel
- Ältar sina misstag och fel
- Klarar inte av att inte bli accepterad av andra
- Är väldigt rädd för att göra bort sig inför andra
- Firar aldrig sina framsteg
- Är aldrig någonsin nöjd
Alla dessa faktorer är som en beskrivning av hela mig. Jag har hela min tonårsperiod haft oerhört höga krav och förväntningar på mig själv. Jag var tjejen som kunde kategoriseras som en plugghäst och som alltid SKULLE ha högsta betyg i allt. I min värld var G på ett prov lika illa som IG.
Jag är också livrädd (och jag menar verkligen LIVRÄDD) för att göra bort mej inför andra. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte klarar av att göra något där jag vet att det finns en risk att jag kan misslyckas. Exempel, jag har en pojkvän som är gamedesigner och jag KAN verkligen INTE spela dator/tv-spel, jag är mer eller mindre värdelös ;) (Hur gärna han än vill försöka övertala att jag visst kan lite)!!
Jag klarar inte av att spela svåra spel tillsammans med hans vänner (eller ens ensam med honom för den delen). Av den enkla anledningen att jag redan vet att jag kommer misslyckas och göra bort mej och därför är det helt onödigt att ens ge mej in i det. Jag HATAR att sätta mej själv i situationer där jag känner att det finns minsta lilla risk att jag misslyckas eller gör bort mej...
Jag klarar inte av att spela svåra spel tillsammans med hans vänner (eller ens ensam med honom för den delen). Av den enkla anledningen att jag redan vet att jag kommer misslyckas och göra bort mej och därför är det helt onödigt att ens ge mej in i det. Jag HATAR att sätta mej själv i situationer där jag känner att det finns minsta lilla risk att jag misslyckas eller gör bort mej...
För där kommer nästa punkt... när jag misslyckas eller gör bort mej i något där jag ger allt, då rasar mitt självförtroende. Jag sågar mej själv vid fotknölarna och jag ältar och ältar det jag gjort tills jag iprincip förstör mej själv...
Så när jag läste denna boken insåg jag att jag är en ren och skär perfektionist. Inte tvunget när det gäller min omgivning, men när det kommer till MEJ SJÄLV så är jag en obotlig perfektionst! Jag lever utifrån tankesättet att jag alltid ska visa mej så duktig som möjligt och där jag inte ger mej förrän jag presterat så bra jag bara kan.
Och det var denna perfektionism som försatte mej i ätstörningsträsket. Jag blir aldrig nöjd!! Efter att jag gått ner de där första kilona, som jag ansåg att jag behövde, så tänkte jag hela tiden att jag kunde bli lite bättre.
Då hade jag redan gått ner några kilon så då kunde jag väl lika bra gå ner några till osv. Jag blev aldrig nöjd över vad vågen visade eller det jag såg i spegeln. Jag såg enbart bristerna och det jag vantrivdes med och jag hittade hela tiden något som jag kunde göra bättre.
Och lite av det sitter fortfarande kvar i mej... Jag har börjat släppa på de där kraven om att jag hela tiden ska vara bäst och ha bäst möjliga resultat. Jag kan mycket väl klara mej med att vara lite halvbra och precis klara mej förbi ett prov. Vi kan inte vara bäst på allt och så länge jag får godkänt i mina prestationer så kan det vara okej.
Men när det kommer till mej själv har jag fortfarande svårt att acceptera det jag möter i spegeln. Jag ser enbart det jag kan göra bättre och jag jobbar hela tiden hårdare för att få bättre resultat på gymmet och se bättre resultat på kroppen. Där är hela tiden nånting jag vill göra bättre.
Och med handen på hjärtat så vet jag inte om jag NÅGONSIN kommer bli nöjd (anledningen till jag tror detta kommer jag till i annat inlägg..)
När jag läste den här boken och läste om allt det hon gick igenom och som så småningom lett henne till ett sammanbrott, då kunde jag inte ta till mig faran med beteendet! Trots att jag förstår att det är hälsofarligt, och jag förstår att det mycket väl kan vara så att jag kommer sluta på samma sätt, så kunde jag inte se varför jag skulle sluta med beteendet. Visst, jag kämpar hårt för att vara så duktig som möjligt och JA, jag har svårt att glädjas åt mina lyckanden och ständigt vill bli bättre.... MEN det har ju funkat för mej hittills! Jag skulle aldrig gått ut gymnasiet med toppbetyg om jag inte pressat mej själv.
Jag skulle aldrig lyckats komma till dit jag är idag om jag inte pressat mej själv... Till viss del kan jag förstå farorna, men jag tror att jag fortfarande (än idag) inte kan släppa den kontroll som jag har över mej själv. Jag kan inte riskera att släppa på alla de hårda kraven, för då vet jag inte vad jag har kvar.... Vem vet vem eller vad jag blir om jag slutar pressa mej själv till att vara duktig och bli bättre?!
Jag vill inte vara "Good enough" för då känns det som att jag "nöjer mej".
Så, är jag en perfektionist? - Javisst! .... Men är det tvunget nåt negativt? - Njaaae, jag vet inte.....
Varma kramar
Hjälp, jag är en perfektionist!
Allmänt KommenteraEn männniska som alltid ser till att ha städat och fint runtomkring sig. En människa som ser till att allting ligger på sin plats och som alltid har det ordnat och strukturerat hos sig. Detta var den bild som jag hade av en "perfektionist" tidigare. Jag har sett framför mig de människor som alltid ser till att alla saker ligger på sina speciella platser och som nästan har ett tvångsmässigt behov när det kommer till ordning och reda.
Jag har alltid sett mig själv som en väldigt enkel tjej. Jag försöker att vara nöjd med allt jag har omkring mig och har aldrig känt någon större panik om jag har lite rörigt omkring mig. Visst, jag städar och jag tycker om att ha rent och fint omkring mej men jag blir inte upprörd ifall lägenhetsgolvet täcks av kläder eller disken bygger berg i köket. Hellre lite skit i hörnet än ett rent helvete! Det är ett talesätt jag lärt från min kära mor och som jag starkt håller med om. Jag har hellre lite stökigt och skitigt och trivs i mitt hem, än att jag har kliniskt rent och städat och samtidigt vantrivs!
Jag har ALDRIG sett mig själv som en perfektionist (de som sett mitt flickrum kan intyga detta).
Men för ca 2 år sedan började jag tänka om. Vid denna tid hade jag flyttat hem och bott i egen lägenhet i ca ett halvår och min familj kände till mitt mående och ätstörningar. Jag fick en bok av mamma som hette "Good Enough - Bli fri från din perfektionism"
Boken är skrivit av en känd, kvinnlig journalist som haft erfarenheter av att "gå in i väggen" och att alltid vända ut och in på sig själv för att vara alla till lags och vara en stjärna på jobbet.
I boken skriver hon om hur hon hela livet har kämpat och varit stressad över att hon ska vara en perfekt mamma, en perfekt fru, en perfekt arbetare, en perfekt värdinna osv osv...
När jag först fick boken, kunde jag inte riktigt förstå vad jag skulle kunna lära av den... "Jag är ingen perfektionist? Varför ska jag läsa denna?"
Men efter att ha börjat läsa så gick det ganska snart upp för mig att jag faktiskt passade in idealbilden av vad författaren kallar en perfektionist.Hon beskriver en perfektionist så här;
- Ställer extremt höga och orealistiska krav på sig själv.
- Har skyhöga förväntningar på sig själv
- Håller ständigt en fasad utåt
- Fruktar att göra misstag och fel
- Ältar sina misstag och fel
- Klarar inte av att inte bli accepterad av andra
- Är väldigt rädd för att göra bort sig inför andra
- Firar aldrig sina framsteg
- Är aldrig någonsin nöjd
Alla dessa faktorer är som en beskrivning av hela mig. Jag har hela min tonårsperiod haft oerhört höga krav och förväntningar på mig själv. Jag var tjejen som kunde kategoriseras som en plugghäst och som alltid SKULLE ha högsta betyg i allt. I min värld var G på ett prov lika illa som IG.
Jag är också livrädd (och jag menar verkligen LIVRÄDD) för att göra bort mej inför andra. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte klarar av att göra något där jag vet att det finns en risk att jag kan misslyckas. Exempel, jag har en pojkvän som är gamedesigner och jag KAN verkligen INTE spela dator/tv-spel, jag är mer eller mindre värdelös ;) (Hur gärna han än vill försöka övertala att jag visst kan lite)!!
Jag klarar inte av att spela svåra spel tillsammans med hans vänner (eller ens ensam med honom för den delen). Av den enkla anledningen att jag redan vet att jag kommer misslyckas och göra bort mej och därför är det helt onödigt att ens ge mej in i det. Jag HATAR att sätta mej själv i situationer där jag känner att det finns minsta lilla risk att jag misslyckas eller gör bort mej...
Jag klarar inte av att spela svåra spel tillsammans med hans vänner (eller ens ensam med honom för den delen). Av den enkla anledningen att jag redan vet att jag kommer misslyckas och göra bort mej och därför är det helt onödigt att ens ge mej in i det. Jag HATAR att sätta mej själv i situationer där jag känner att det finns minsta lilla risk att jag misslyckas eller gör bort mej...
För där kommer nästa punkt... när jag misslyckas eller gör bort mej i något där jag ger allt, då rasar mitt självförtroende. Jag sågar mej själv vid fotknölarna och jag ältar och ältar det jag gjort tills jag iprincip förstör mej själv...
Så när jag läste denna boken insåg jag att jag är en ren och skär perfektionist. Inte tvunget när det gäller min omgivning, men när det kommer till MEJ SJÄLV så är jag en obotlig perfektionst! Jag lever utifrån tankesättet att jag alltid ska visa mej så duktig som möjligt och där jag inte ger mej förrän jag presterat så bra jag bara kan.
Och det var denna perfektionism som försatte mej i ätstörningsträsket. Jag blir aldrig nöjd!! Efter att jag gått ner de där första kilona, som jag ansåg att jag behövde, så tänkte jag hela tiden att jag kunde bli lite bättre.
Då hade jag redan gått ner några kilon så då kunde jag väl lika bra gå ner några till osv. Jag blev aldrig nöjd över vad vågen visade eller det jag såg i spegeln. Jag såg enbart bristerna och det jag vantrivdes med och jag hittade hela tiden något som jag kunde göra bättre.
Och lite av det sitter fortfarande kvar i mej... Jag har börjat släppa på de där kraven om att jag hela tiden ska vara bäst och ha bäst möjliga resultat. Jag kan mycket väl klara mej med att vara lite halvbra och precis klara mej förbi ett prov. Vi kan inte vara bäst på allt och så länge jag får godkänt i mina prestationer så kan det vara okej.
Men när det kommer till mej själv har jag fortfarande svårt att acceptera det jag möter i spegeln. Jag ser enbart det jag kan göra bättre och jag jobbar hela tiden hårdare för att få bättre resultat på gymmet och se bättre resultat på kroppen. Där är hela tiden nånting jag vill göra bättre.
Och med handen på hjärtat så vet jag inte om jag NÅGONSIN kommer bli nöjd (anledningen till jag tror detta kommer jag till i annat inlägg..)
När jag läste den här boken och läste om allt det hon gick igenom och som så småningom lett henne till ett sammanbrott, då kunde jag inte ta till mig faran med beteendet! Trots att jag förstår att det är hälsofarligt, och jag förstår att det mycket väl kan vara så att jag kommer sluta på samma sätt, så kunde jag inte se varför jag skulle sluta med beteendet. Visst, jag kämpar hårt för att vara så duktig som möjligt och JA, jag har svårt att glädjas åt mina lyckanden och ständigt vill bli bättre.... MEN det har ju funkat för mej hittills! Jag skulle aldrig gått ut gymnasiet med toppbetyg om jag inte pressat mej själv.
Jag skulle aldrig lyckats komma till dit jag är idag om jag inte pressat mej själv... Till viss del kan jag förstå farorna, men jag tror att jag fortfarande (än idag) inte kan släppa den kontroll som jag har över mej själv. Jag kan inte riskera att släppa på alla de hårda kraven, för då vet jag inte vad jag har kvar.... Vem vet vem eller vad jag blir om jag slutar pressa mej själv till att vara duktig och bli bättre?!
Jag vill inte vara "Good enough" för då känns det som att jag "nöjer mej".
Så, är jag en perfektionist? - Javisst! .... Men är det tvunget nåt negativt? - Njaaae, jag vet inte.....
Varma kramar