Har haft en enormt omtumlande månad. Känslorna går som en berg- och dalbana och mitt humör lika så.
På senaste tiden har jag fattat beslut som har rivit upp stora delar av den stabila grund och framtidsdrömmar jag har haft och jag har mer eller mindre tvingat mej själv att fastna i nåt mellanläge där jag inte ser några fasta framtidsplaner ens vet vilka drömmar jag har.
Jag tror att alla som känner mej väl vet att jag hanterar min ångest genom att hålla mej sysselsatt... och det har jag verklligen gjort. Jag har någonstans intalat mig själv att det enda jag egentligen kan göra nu är att ta en dag i taget, njuta av den och se till att göra vad jag vill utav varje dag.
Tilläggas ska att jag jobbar oerhört mkt, med två jobb och få dagars ledighet. Detta har varit en bidragande orsak till att jag sett till att sysselsätta mig under alla mina lediga dagar. Jag känner någonstans att jag vill få ut mer o komma ihåg mer av denna sommaren än bara jobb. Därför ser jag till att fylla alla mina lediga dagar med diverse aktiviteter.
Men under senaste veckan har jag nog även insett att det också blivit ett sätt att skydda mig själv mot mig själv, mot alla de känslor och reaktioner som jag någonstans vet ligger o bubblar inom mig. Jag vill jobba, jag vill träna och hålla mej sysselsatt så mycket som möjligt för att jag VET att så fort jag sätter mej ner så riskerar bägaren att rinna över och alla känslor kommer forsa över mig. Under senaste tiden har jag rört om i stora delar av min tillvaro och mycket av det jag under en lång tid har trott på och drömt om har satts på ända. Vissa dagar mår jag jättebra och känner en lättnad över att besluten ändå är fattade medan jag vissa dagar inte känner igen mig själv.
Helt plötsligt kan jag komma på mej själv med att tänka: "Är det så här mitt liv kommer se ut nu?" "Är det verkligen så här jag vill ha det?" "Tänk så mycket som kan ändras på så kort tid!"
Som sagt, vissa dagar kan jag känna en enorm lättnad över att jag likväl tagit besluten att ta mej ur en vardag som jag inte mådde bra i och faktiskt tar tag i saker och ting. Samtidigt som jag faktiskt har möjligheten att forma min vardag utefter de förutsättningar jag har och vill prioritera.
Men andra dagar slås jag av en enorm ångest, saknad och sorg. En ångest över allt som jag precis gått igenom och ångest över vad som ligger framför mig. Men också en ENORM saknad och sorg över vad som varit. av det jag precis lämnat bakom mig. Det är under dessa dagarna jag ifrågasätter mej själv o alla val jag tagit: "Är du totalt dum i huvudet?! Vad har du gjort?!" All den där trygghet som jag känt tidigare försvinner på några sekunder och plötsligt känner jag mig oerhört dum, elak och ensam.... Som om allt varit onödigt och enbart har kostat mig själv och alla andra en onödig smärta.
Egentligen kan jag nog inte beskriva några mer exakta tankegångar eftersom det snarare enbart rör sig om känsloreaktioner som gör att hela mitt inre knyter sig. Känslor som gör att jag börjar känna tårarna brinna i skrivande stund... Men det är här mina försvarsmekanismer kickar in och jag stänger av helt.Det är här som jag lägger stor kraft i att samla mig och intalar mig att jag helt enkelt måste ta varje dag som den kommer och att jag måste hålla samman. Det är dessa dagar jag ser till att hålla mej ordentligt sysselsatt fysiskt, eller uppmärksamhetsmässigt. Samtidigt som jag stänger av rent känslomässigt.
Musiken har faktiskt blivit en stor stöttepelare i detta. Ni som känner mej vet att jag är väldigt musikaliskt lagd och jag har nog inte lyssnat så här mycket på musik som jag har gjort under den senaste månaden. Jag tror att det är så att musiken ger mig en möjlighet att tänka, känna och reagera utan att själv behöva sätt ord på saker och ting och som jag dessutom kan hålla en viss distans till....
Jag ser till att hålla en samlad och lugn fasad utåt och ibland undrar jag nästan om människorna runtomkring mig tror att jag är kall och hjärtlös, men det handlar nog snarare om att jag inte orkar visa några jobbiga känslor än, inte ens inför mig själv. Jag har från början intalat mig att jag måste hålla mig stark och stå pall och inte vackla eller visa mig svag.
Jag vet att jag håller mig hel, samlad och sansad så länge jag håller min uppmärksamhet på det jag vill eller måste, samtdigt som jag också jobbar hårt. Men samtidigt så inser jag nog att jag trycker undan mycket som jag egentligen skulle behöva möta.... Men det ligger för nära!! Inte ens nu klarar jag av att tänka på det utan att tårarna börjar rinna.. Jag är medveten om att det någon dag kommer att hinna ikapp mig men jag orkar inte sakta ner för att låta det närma sig... Jag vet inte om jag är så pass stark att jag orkar ta tag i mer än det jag har just nu... Jag orkar helt enkelt inte låta det hinna ikapp än för jag farar för hur jag kommer att reagera när det väl knackar mej på axeln.
Jag har fortfarande ett försprång och tror jag vill behålla det ett tag till....
Varma kramar
För mycket på en gång.......
Allmänt KommenteraHar haft en enormt omtumlande månad. Känslorna går som en berg- och dalbana och mitt humör lika så.
På senaste tiden har jag fattat beslut som har rivit upp stora delar av den stabila grund och framtidsdrömmar jag har haft och jag har mer eller mindre tvingat mej själv att fastna i nåt mellanläge där jag inte ser några fasta framtidsplaner ens vet vilka drömmar jag har.
Jag tror att alla som känner mej väl vet att jag hanterar min ångest genom att hålla mej sysselsatt... och det har jag verklligen gjort. Jag har någonstans intalat mig själv att det enda jag egentligen kan göra nu är att ta en dag i taget, njuta av den och se till att göra vad jag vill utav varje dag.
Tilläggas ska att jag jobbar oerhört mkt, med två jobb och få dagars ledighet. Detta har varit en bidragande orsak till att jag sett till att sysselsätta mig under alla mina lediga dagar. Jag känner någonstans att jag vill få ut mer o komma ihåg mer av denna sommaren än bara jobb. Därför ser jag till att fylla alla mina lediga dagar med diverse aktiviteter.
Men under senaste veckan har jag nog även insett att det också blivit ett sätt att skydda mig själv mot mig själv, mot alla de känslor och reaktioner som jag någonstans vet ligger o bubblar inom mig. Jag vill jobba, jag vill träna och hålla mej sysselsatt så mycket som möjligt för att jag VET att så fort jag sätter mej ner så riskerar bägaren att rinna över och alla känslor kommer forsa över mig. Under senaste tiden har jag rört om i stora delar av min tillvaro och mycket av det jag under en lång tid har trott på och drömt om har satts på ända. Vissa dagar mår jag jättebra och känner en lättnad över att besluten ändå är fattade medan jag vissa dagar inte känner igen mig själv.
Helt plötsligt kan jag komma på mej själv med att tänka: "Är det så här mitt liv kommer se ut nu?" "Är det verkligen så här jag vill ha det?" "Tänk så mycket som kan ändras på så kort tid!"
Som sagt, vissa dagar kan jag känna en enorm lättnad över att jag likväl tagit besluten att ta mej ur en vardag som jag inte mådde bra i och faktiskt tar tag i saker och ting. Samtidigt som jag faktiskt har möjligheten att forma min vardag utefter de förutsättningar jag har och vill prioritera.
Men andra dagar slås jag av en enorm ångest, saknad och sorg. En ångest över allt som jag precis gått igenom och ångest över vad som ligger framför mig. Men också en ENORM saknad och sorg över vad som varit. av det jag precis lämnat bakom mig. Det är under dessa dagarna jag ifrågasätter mej själv o alla val jag tagit: "Är du totalt dum i huvudet?! Vad har du gjort?!" All den där trygghet som jag känt tidigare försvinner på några sekunder och plötsligt känner jag mig oerhört dum, elak och ensam.... Som om allt varit onödigt och enbart har kostat mig själv och alla andra en onödig smärta.
Egentligen kan jag nog inte beskriva några mer exakta tankegångar eftersom det snarare enbart rör sig om känsloreaktioner som gör att hela mitt inre knyter sig. Känslor som gör att jag börjar känna tårarna brinna i skrivande stund... Men det är här mina försvarsmekanismer kickar in och jag stänger av helt.Det är här som jag lägger stor kraft i att samla mig och intalar mig att jag helt enkelt måste ta varje dag som den kommer och att jag måste hålla samman. Det är dessa dagar jag ser till att hålla mej ordentligt sysselsatt fysiskt, eller uppmärksamhetsmässigt. Samtidigt som jag stänger av rent känslomässigt.
Musiken har faktiskt blivit en stor stöttepelare i detta. Ni som känner mej vet att jag är väldigt musikaliskt lagd och jag har nog inte lyssnat så här mycket på musik som jag har gjort under den senaste månaden. Jag tror att det är så att musiken ger mig en möjlighet att tänka, känna och reagera utan att själv behöva sätt ord på saker och ting och som jag dessutom kan hålla en viss distans till....
Jag ser till att hålla en samlad och lugn fasad utåt och ibland undrar jag nästan om människorna runtomkring mig tror att jag är kall och hjärtlös, men det handlar nog snarare om att jag inte orkar visa några jobbiga känslor än, inte ens inför mig själv. Jag har från början intalat mig att jag måste hålla mig stark och stå pall och inte vackla eller visa mig svag.
Jag vet att jag håller mig hel, samlad och sansad så länge jag håller min uppmärksamhet på det jag vill eller måste, samtdigt som jag också jobbar hårt. Men samtidigt så inser jag nog att jag trycker undan mycket som jag egentligen skulle behöva möta.... Men det ligger för nära!! Inte ens nu klarar jag av att tänka på det utan att tårarna börjar rinna.. Jag är medveten om att det någon dag kommer att hinna ikapp mig men jag orkar inte sakta ner för att låta det närma sig... Jag vet inte om jag är så pass stark att jag orkar ta tag i mer än det jag har just nu... Jag orkar helt enkelt inte låta det hinna ikapp än för jag farar för hur jag kommer att reagera när det väl knackar mej på axeln.
Jag har fortfarande ett försprång och tror jag vill behålla det ett tag till....
Varma kramar