Jag inser nu att det är nästan ett halvår sedan jag skrev sist..... Ärligt talat kan jag inte svara på varför, har fortfarande mina berg- och dalbanor, men antar att jag lyckats hitta fler sätt att få utlopp för mina känslor och min ångest. Antar att min så kallade "skriv-koma" kan vara en bidragande orsak också..
Men ibland är det ändå så skönt att veta att jag har detta att vända tillbaka till när jag känner att jag behöver skriva av mej lite... o jag antar att idag är en sån dag! Inget speciellt egentligen, bara många tankar som snurrar i huvudet samtidigt och som behöver sorteras antar jag...
Nu under vårkanten är det så mycket känslor och tankar som väcks efter att ha legat på lur under ´vintern,.., Är nog lite typiskt oss här i norden också, att så fort solen börjar skina och dagarna blir ljusare så ger vi oss ut mycket mer och det tror jag triggar igång iallafall min tankeverksamhet..
När jag tänker på var jag var för ett år sedan blir jag näst intill gråtfärdig... året som har gått har verkligen varit händelserikt på så många plan..
För ett år sedan var jag en vilsen och försiktig tjej som precis påbörjat min praktik och som kastades in i ett arbete som till en början skrämde livet av mig... Jag har under min uppväxt inte haft så goda erfarenheter av bemötandet för tonårstjejer så att ge sig in på ett behandlingshem för tonårstjejer.......... helt ärligt vet jag inte vad jag tänkte....
Jag antog väl att det skulle bli en utmaning, och det blev det också!!! Jag tvingades nog möta och bearbeta många tidigare undertryckta känslor och det var nog här som min personliga utveckling kickades igång...
Jag hade en fantastisk handledare som hjälpte mej igenom alla mina svåra stunder och som jag också tror såg min utveckling under våren som gick. Jag antar att jag även har många av tjejerna på behandlingshemmet att tacka också!!
Och sedan dess är det som att jag fått helt nya perspektiv på livet... Under året som gått har jag gått från att vara en blyg, försiktig och obekväm tjej till att för mestadelen av tiden känna mig stark och säker i mig själv, kan gå med ryggen rak och som faktiskt inte har några svårigheter i att möta och tala med nya människor eller våga ge mej in i nya situationer...
Jag tror att jag under det senaste året har insett att jag faktiskt är värd att leva tryggt och lyckligt och att jag inte ska vänta på att bra saker ska hända. Det är upp till mej att ta vara på den tid jag har och göra det bästa jag kan av det jag har...
Visst, jag har fortfarande många nedåt-dagar när jag känner att allt är tungt och mörkt och där jag har svårt att se min väg framåt... Dagar då jag känner mej vilsen och liten och där mina inre spöken helt enkelt tar överhanden... dagar då jag bara vill ligga nerbäddad i sängen och stirra in i väggen, när jag inte har orken att prata med någon människa och än mindre orkar le och vara trevlig mot de jag möter... de dagarna finns fortfarande och de märks tydligt i mitt humör och mitt beteende.... men de dagarna blir färre iallafall och jag försöker att tygla dem när de försöker brusa upp...
Och det är nog under dessa tyngre dagar som jag ibland måste påminna mej om hur långt jag kommit! De dagar då jag egentligen börjar fundera över vad jag gör med mitt liv, då måste jag ibland tvinga mej att tänka tillbaka på var jag var för ett år sedan... Och då inser jag att jag på ett år har blivit mycket starkare, mycket självsäkrare, mer social än vad jag varit någonsin tidigare, mycket tryggare och stabilare... och framförallt.. jag är överlag LYCKLIGARE än vad jag varit på väldigt lång tid.. Det har hänt mycket i mitt liv som jag både har att tacka för detta men också som har testat mina krafter men det faktum att jag lyckats ta mej igenom allt det jag gjort under det gångna året tror jag visar mej själv att jag är mycket starkare än vad jag ibland tillåter mej själv att tro.
Så de dagar när det fortfarande känns så oerhört tungt och mörkt så måste jag någonstans försöka påminna mej själv om att jag fortfarande är samma tjej som jag alltid varit men att jag trots allt har blivit mycket starkare och självsäkrare än vad jag någonsin varit tidigare.... jag har blivit en bättre version av mig själv, I guess!
Och det jag egentligen vill ha fram av allt det här är (det så jääääkla kliché-artade talesättet) att kan jag så kan vi alla! Vi kan alla hitta styrkan att gå emot något som inte känns bra och vi kan alla ta oss igenom de stunder som känns mörka och komma ut starkare på andra sidan. Ingen förtjänar att må dåligt och nedvärderas av varken andra eller sej själv.... vi kan alla hitta styrkan inom oss själva.. Tro mej!!
Stor och varm kram!!!
Att tänka tillbaka på var jag var.....
Allmänt KommenteraJag inser nu att det är nästan ett halvår sedan jag skrev sist..... Ärligt talat kan jag inte svara på varför, har fortfarande mina berg- och dalbanor, men antar att jag lyckats hitta fler sätt att få utlopp för mina känslor och min ångest. Antar att min så kallade "skriv-koma" kan vara en bidragande orsak också..
Men ibland är det ändå så skönt att veta att jag har detta att vända tillbaka till när jag känner att jag behöver skriva av mej lite... o jag antar att idag är en sån dag! Inget speciellt egentligen, bara många tankar som snurrar i huvudet samtidigt och som behöver sorteras antar jag...
Nu under vårkanten är det så mycket känslor och tankar som väcks efter att ha legat på lur under ´vintern,.., Är nog lite typiskt oss här i norden också, att så fort solen börjar skina och dagarna blir ljusare så ger vi oss ut mycket mer och det tror jag triggar igång iallafall min tankeverksamhet..
När jag tänker på var jag var för ett år sedan blir jag näst intill gråtfärdig... året som har gått har verkligen varit händelserikt på så många plan..
För ett år sedan var jag en vilsen och försiktig tjej som precis påbörjat min praktik och som kastades in i ett arbete som till en början skrämde livet av mig... Jag har under min uppväxt inte haft så goda erfarenheter av bemötandet för tonårstjejer så att ge sig in på ett behandlingshem för tonårstjejer.......... helt ärligt vet jag inte vad jag tänkte....
Jag antog väl att det skulle bli en utmaning, och det blev det också!!! Jag tvingades nog möta och bearbeta många tidigare undertryckta känslor och det var nog här som min personliga utveckling kickades igång...
Jag hade en fantastisk handledare som hjälpte mej igenom alla mina svåra stunder och som jag också tror såg min utveckling under våren som gick. Jag antar att jag även har många av tjejerna på behandlingshemmet att tacka också!!
Och sedan dess är det som att jag fått helt nya perspektiv på livet... Under året som gått har jag gått från att vara en blyg, försiktig och obekväm tjej till att för mestadelen av tiden känna mig stark och säker i mig själv, kan gå med ryggen rak och som faktiskt inte har några svårigheter i att möta och tala med nya människor eller våga ge mej in i nya situationer...
Jag tror att jag under det senaste året har insett att jag faktiskt är värd att leva tryggt och lyckligt och att jag inte ska vänta på att bra saker ska hända. Det är upp till mej att ta vara på den tid jag har och göra det bästa jag kan av det jag har...
Visst, jag har fortfarande många nedåt-dagar när jag känner att allt är tungt och mörkt och där jag har svårt att se min väg framåt... Dagar då jag känner mej vilsen och liten och där mina inre spöken helt enkelt tar överhanden... dagar då jag bara vill ligga nerbäddad i sängen och stirra in i väggen, när jag inte har orken att prata med någon människa och än mindre orkar le och vara trevlig mot de jag möter... de dagarna finns fortfarande och de märks tydligt i mitt humör och mitt beteende.... men de dagarna blir färre iallafall och jag försöker att tygla dem när de försöker brusa upp...
Och det är nog under dessa tyngre dagar som jag ibland måste påminna mej om hur långt jag kommit! De dagar då jag egentligen börjar fundera över vad jag gör med mitt liv, då måste jag ibland tvinga mej att tänka tillbaka på var jag var för ett år sedan... Och då inser jag att jag på ett år har blivit mycket starkare, mycket självsäkrare, mer social än vad jag varit någonsin tidigare, mycket tryggare och stabilare... och framförallt.. jag är överlag LYCKLIGARE än vad jag varit på väldigt lång tid.. Det har hänt mycket i mitt liv som jag både har att tacka för detta men också som har testat mina krafter men det faktum att jag lyckats ta mej igenom allt det jag gjort under det gångna året tror jag visar mej själv att jag är mycket starkare än vad jag ibland tillåter mej själv att tro.
Så de dagar när det fortfarande känns så oerhört tungt och mörkt så måste jag någonstans försöka påminna mej själv om att jag fortfarande är samma tjej som jag alltid varit men att jag trots allt har blivit mycket starkare och självsäkrare än vad jag någonsin varit tidigare.... jag har blivit en bättre version av mig själv, I guess!
Och det jag egentligen vill ha fram av allt det här är (det så jääääkla kliché-artade talesättet) att kan jag så kan vi alla! Vi kan alla hitta styrkan att gå emot något som inte känns bra och vi kan alla ta oss igenom de stunder som känns mörka och komma ut starkare på andra sidan. Ingen förtjänar att må dåligt och nedvärderas av varken andra eller sej själv.... vi kan alla hitta styrkan inom oss själva.. Tro mej!!
Stor och varm kram!!!