Jag är en tjej som fört mycket dagböcker genom mina år. När jag var i skolåldern förde jag dagbok nästan varje dag över alla bra dagar och alla motgångar (vad jag DÅ tyckte var motgångar, rena barnlekar ur dagens perspektiv) och jag skrev dagbok en ganska bra bit upp i tonåren. Tyvärr är det något som runnit ut i sanden mer och mer och förutom denna sidan så skriver jag nästan aldrig dagbok längre...
Men under mina jobbiga år då jag mådde dåligt och behövde få utlopp för alla mina känslor hade jag kvällar när jag tog fram datorn, startade ett tomt dokument och bara skrev... Allting som fanns i huvudet och kroppen där och då försökte jag sätta ord på och jag försökte inte ens tänka på att det skulle låta grammatiskt korrekt eller bra på något sätt (vilket jag gör när jag skriver här och nu).
För någon dag sedan öppnade jag och läste lite ur de texter jag skrivit och jag blir så illa berörd över hur mycket jag har skadat mig själv och att jag bara avfärdat kroppens varningssignaler när den bett mig varva ner...
Jag tänkte att jag skulle publicera någon av dessa texter för er (hur många det blir det får väl tiden utvisa).
Den text jag tänkte visa först tror jag är från påskafton i år 2013 och den handlar om bland de jobbigaste stunder jag gick igenom under den tiden jag var som sjukast, när vi hade familjemiddagar med god mat, mycket mat och inte världens nyttigaste mat.
Högtider och familjemiddagar är något av det finaste vi har i livet, men för mig var de mycket ångestladdat. Kommer nog skriva mer om detta senare (såg att jag hade fler gamla texter om detta också) men denna text skrev jag troligtvis sent på påskafton detta året, någon månad innan jag förstod att jag behövde proffessionell hjälp. Jag tänker inte ändra något i texten (mer än att jag gör några styckindelningar för att det ska bli lättare att läsa, men texten kommer jag låta löpa precis som jag skrev den då!
"Många gånger tror jag att jag är lite schizofren. När jag har mina ångestperioder, ofta i samband med att jag har hetsätit en massa skit, så är det precis som att det finns två sidor av mig. Den ena delen av mig förbannar mig själv över hur korkad jag är och hur äcklig jag är som inte kan behärska mig. Det är också denna del av mig som tvingar iväg mig själv till träning, som en straffåtgärd för det jag precis har gjort. Den andra delen av mig är den som bara blir ledsen och nästan suckar ut. En mer besviken sida, snarare än dömande. Det är också denna sidan som nästan vädjar till mig att lyssna på min kropp och låta den vila om det behövs, även om jag precis överätit.
Idag kände jag av den stora kontrastskillnaden som rådde mellan de olika sidorna av min personlighet. Ännu en påskmiddag hade avslutats (efter snart två år med ätstörning!!) och ännu en gång hade jag tryckt en massa skit (denna gång dock naturgodis, men likväl stora mängder och praktiskt taget skitmat) och den eviga ångesten satte in. Delvis en ångest för att jag än en gång svikit mig själv och tappat kontrollen över mitt ätande, men även en ångest för att jag inte kan glädjas över en högtidsmiddag tillsammans med de människor som faktiskt betyder mest för mig.
En högtidsmiddag ska vara just en högtid och ett tillfälle man ska längta till och njuta av i fulla drag, men istället är alla mina tankar på hur äcklig jag är som bara trycker en massa mat och längtar tills hela middagen är över så jag kan bryta den hemska cirkeln och ställa mig på löpbandet en timme för att gottgöra mitt beteende.
Men idag var det en del av min kropp som snarare vädjade till att slippa den enorma ansträngning som jag skulle utsätta min kropp för. Efter att ha tränat hårt ett antal dagar tidigare hade kroppen helt enkelt inte orken att utföra det som jag ville utsätta den för. När jag kom hem ifrån middagen, ångestfylld och lätt illamående, landade jag raklång på soffan och kände tårarna bränna. Den ena delen av mig beordrade mig att resa på min feta röv och dra på mig träningskläderna för att ge mig ut i spåret, medan den andra delen (trött av utmattning) vädjade mig att låta bli. Den delen bad mig att stå för det jag gjort och lyssna på min kropp och ta tag i problemen nästa dag och om sanningen ska fram var det den sidan jag allra helst ville lyssna på. Jag var utmattad både fysiskt och psykiskt och skulle egentligen inte vilja något hellre än att somna där jag låg på soffan.
Men som så många gånger förr så var den straffande sidan starkare än någonsin och efter att ha torkat tårarna och tagit några djupa andetag åkte träningskläderna på och jag kände hur en stor del av min kropp agerade i protest samtidigt som jag gav mig ut i löparspåret."
Med handen på hjärtat har jag inte gjort några som helst förändringar i texten utan jag mådde verkligen så här dåligt efter att vi vi firat en högtid tillsammans med släkt och vänner!!! Högtider och festligheter som egentligen ska vara fyllda med kärlek och livsglädje!!
Det var nog mycket av dessa reaktioner som fick mig att förstå att jag måste reagera. Jag ville inte att alla underbara stunder tillsammans med familj och vänner skulle gå till spillo för att jag var så jäkla trångsynt och inte kunde ha mina tankar på annat än den mat jag åt och den träning jag skulle tvinga mig till senare.
Jag ville leva normalt och jag ville njuta av livet tillsammans med mina vänner och familj!
Varma kramar
Jag är en tjej som fört mycket dagböcker genom mina år. När jag var i skolåldern förde jag dagbok nästan varje dag över alla bra dagar och alla motgångar (vad jag DÅ tyckte var motgångar, rena barnlekar ur dagens perspektiv) och jag skrev dagbok en ganska bra bit upp i tonåren. Tyvärr är det något som runnit ut i sanden mer och mer och förutom denna sidan så skriver jag nästan aldrig dagbok längre...
Men under mina jobbiga år då jag mådde dåligt och behövde få utlopp för alla mina känslor hade jag kvällar när jag tog fram datorn, startade ett tomt dokument och bara skrev... Allting som fanns i huvudet och kroppen där och då försökte jag sätta ord på och jag försökte inte ens tänka på att det skulle låta grammatiskt korrekt eller bra på något sätt (vilket jag gör när jag skriver här och nu).
För någon dag sedan öppnade jag och läste lite ur de texter jag skrivit och jag blir så illa berörd över hur mycket jag har skadat mig själv och att jag bara avfärdat kroppens varningssignaler när den bett mig varva ner...
Jag tänkte att jag skulle publicera någon av dessa texter för er (hur många det blir det får väl tiden utvisa).
Den text jag tänkte visa först tror jag är från påskafton i år 2013 och den handlar om bland de jobbigaste stunder jag gick igenom under den tiden jag var som sjukast, när vi hade familjemiddagar med god mat, mycket mat och inte världens nyttigaste mat.
Högtider och familjemiddagar är något av det finaste vi har i livet, men för mig var de mycket ångestladdat. Kommer nog skriva mer om detta senare (såg att jag hade fler gamla texter om detta också) men denna text skrev jag troligtvis sent på påskafton detta året, någon månad innan jag förstod att jag behövde proffessionell hjälp. Jag tänker inte ändra något i texten (mer än att jag gör några styckindelningar för att det ska bli lättare att läsa, men texten kommer jag låta löpa precis som jag skrev den då!
"Många gånger tror jag att jag är lite schizofren. När jag har mina ångestperioder, ofta i samband med att jag har hetsätit en massa skit, så är det precis som att det finns två sidor av mig. Den ena delen av mig förbannar mig själv över hur korkad jag är och hur äcklig jag är som inte kan behärska mig. Det är också denna del av mig som tvingar iväg mig själv till träning, som en straffåtgärd för det jag precis har gjort. Den andra delen av mig är den som bara blir ledsen och nästan suckar ut. En mer besviken sida, snarare än dömande. Det är också denna sidan som nästan vädjar till mig att lyssna på min kropp och låta den vila om det behövs, även om jag precis överätit.
Idag kände jag av den stora kontrastskillnaden som rådde mellan de olika sidorna av min personlighet. Ännu en påskmiddag hade avslutats (efter snart två år med ätstörning!!) och ännu en gång hade jag tryckt en massa skit (denna gång dock naturgodis, men likväl stora mängder och praktiskt taget skitmat) och den eviga ångesten satte in. Delvis en ångest för att jag än en gång svikit mig själv och tappat kontrollen över mitt ätande, men även en ångest för att jag inte kan glädjas över en högtidsmiddag tillsammans med de människor som faktiskt betyder mest för mig.
En högtidsmiddag ska vara just en högtid och ett tillfälle man ska längta till och njuta av i fulla drag, men istället är alla mina tankar på hur äcklig jag är som bara trycker en massa mat och längtar tills hela middagen är över så jag kan bryta den hemska cirkeln och ställa mig på löpbandet en timme för att gottgöra mitt beteende.
Men idag var det en del av min kropp som snarare vädjade till att slippa den enorma ansträngning som jag skulle utsätta min kropp för. Efter att ha tränat hårt ett antal dagar tidigare hade kroppen helt enkelt inte orken att utföra det som jag ville utsätta den för. När jag kom hem ifrån middagen, ångestfylld och lätt illamående, landade jag raklång på soffan och kände tårarna bränna. Den ena delen av mig beordrade mig att resa på min feta röv och dra på mig träningskläderna för att ge mig ut i spåret, medan den andra delen (trött av utmattning) vädjade mig att låta bli. Den delen bad mig att stå för det jag gjort och lyssna på min kropp och ta tag i problemen nästa dag och om sanningen ska fram var det den sidan jag allra helst ville lyssna på. Jag var utmattad både fysiskt och psykiskt och skulle egentligen inte vilja något hellre än att somna där jag låg på soffan.
Men som så många gånger förr så var den straffande sidan starkare än någonsin och efter att ha torkat tårarna och tagit några djupa andetag åkte träningskläderna på och jag kände hur en stor del av min kropp agerade i protest samtidigt som jag gav mig ut i löparspåret."
Med handen på hjärtat har jag inte gjort några som helst förändringar i texten utan jag mådde verkligen så här dåligt efter att vi vi firat en högtid tillsammans med släkt och vänner!!! Högtider och festligheter som egentligen ska vara fyllda med kärlek och livsglädje!!
Det var nog mycket av dessa reaktioner som fick mig att förstå att jag måste reagera. Jag ville inte att alla underbara stunder tillsammans med familj och vänner skulle gå till spillo för att jag var så jäkla trångsynt och inte kunde ha mina tankar på annat än den mat jag åt och den träning jag skulle tvinga mig till senare.
Jag ville leva normalt och jag ville njuta av livet tillsammans med mina vänner och familj!
Varma kramar
