Jag HATAR att tänka på framtiden, det skrämmer mig från vettet! Det är inte det att jag inte ser fram emot framtiden, men kontrollfreaket i mig är livrädd för det.
Det är så många olika faktorer i mitt liv som är så osäkra och det finns så många lösa pusselbitar som måste finna sin plats innan pusslet kan bli lagt.
Jag vet knappt själv vad jag vill och ändå känns det som att även om jag vertat det så skulle det ändå inte kunna bli så. När jag tänker på framtiden så känner jag bara en så stor maktlöshet och rädsla över att hur jag än gör så riskerar allt att gå snett och jag riskerar att förlora de jag älskar.
Jag tror att detta är en stor anledming till att jag lätt hänger fast vid det förflutna. Även om jag varit med om mycket mörker och gått igenom svåra stunder så inger de även en viss trygghet.
Därför att även om många av minna minnen är svåra (självklart har jag även goda minnen) men jag VET hur jag ska hantera dem och jag vet vad jag kan vänta mig.
Jag bokstavligen HATAR att inte veta vad jag har att vänta mig eller veta att jag inte kan påverka det alls för tillfället.
Jag hatar att känna mig maktlös (alltför länge har jag redan gjort det). Därför är det så många gånger skönt att backa banden och återvända till det som har varit. Till skillnad från när jag tänker på framtiden då jag är som ett blankt blad, där jag inte har en aning om vad jag har att vänta! Det SKRÄMMER LIVET ur mig. Jag har den hårda vägen lärt mig att jag aldrig förväntar mig något innan jag nästan säkert vet att det blir av och därför vågar jag inte lägga några förväntningar på framtiden, för jag vet att jag kommer bli sårad och besviken hur som helst.
Att tänka ett par veckor eller månader framöver kan göra mig oerhört stressad, att försöka blicka år framåt i tiden kan få mig att bryta ihop totalt.
Kanske är det denna rädsla o maktlöshet som fick mig att utveckla ätstörningar från första början, men framför allt tror jag att det är en stor anledning till att många fastnar i den sjuka cirkeln och inte hittar ut.
För man vet vad man har, men man vet aldrig vad man får. Även om man lever i ett destruktivt och mörkt mönster så skänker det en otroligt skön och sjuk trygghet. För detta är ju det du känner till och vet!!
Därför tror jag att det är så många som fastnar i denna fällan och inte kommer ut.
För att ska du väl ta dig ur det helvete du sitter i så måste du ifrågasätta allt du vet och känner till om dig själv och bryta upp med den enda trygghet du faktiskt har kvar i livet. Det spelar ingen roll att du har trygga människor i din närhet, den tryggheten som man lever i är det enda som känns helt tryggt och som man med säkerhet vet inte sviker en. Det är ju en själv som styr över det!!
Och tro mig, jag FÖRSTÅR att det är svårt, det finns många dagar då jag än idag skulle vilja låsa in mig i min lilla etta utan att äta, inte träffa någon människa och enbart syselsätta mig med vad jag själv vill göra.
Inte för att jag tycker det är RÄTT...... utan för att det får mig att känna mig trygg för stunden och för att få slippa tänka på framtiden.. (Att det sedan väcker andra rädslor senare spelar ingen roll, jag är trygg DÄR O DÅ!!)
Men jag har förstått att det inte håller i längden och att framtiden kommer att komma hur jag än gör och hur mycket jag än försöker slippa den. O det var den insikten som fick mig att förstå att jag var tvungen att göra något åt mig själv.
Detta mörker har redan fått äta upp mig under allt för lång tid (mycket längre än jag själv trott) och jag tänker inte låta det förstöra min framtid också.
Skadeglädje ska väl vara den enda sanna glädjen och den glädjen ska jag min sju inte ge längre....
Men jag tycker inte om att inte veta vad som väntar eller vad andra väntar sig av mig. Det gör mig livrädd för att misslyckas och förlora de som står mig nära!!
Varma kramar
Rädslan inför framtiden...
Allmänt 3 kommentarerJag HATAR att tänka på framtiden, det skrämmer mig från vettet! Det är inte det att jag inte ser fram emot framtiden, men kontrollfreaket i mig är livrädd för det.
Det är så många olika faktorer i mitt liv som är så osäkra och det finns så många lösa pusselbitar som måste finna sin plats innan pusslet kan bli lagt.
Jag vet knappt själv vad jag vill och ändå känns det som att även om jag vertat det så skulle det ändå inte kunna bli så. När jag tänker på framtiden så känner jag bara en så stor maktlöshet och rädsla över att hur jag än gör så riskerar allt att gå snett och jag riskerar att förlora de jag älskar.
Jag tror att detta är en stor anledming till att jag lätt hänger fast vid det förflutna. Även om jag varit med om mycket mörker och gått igenom svåra stunder så inger de även en viss trygghet.
Därför att även om många av minna minnen är svåra (självklart har jag även goda minnen) men jag VET hur jag ska hantera dem och jag vet vad jag kan vänta mig.
Jag bokstavligen HATAR att inte veta vad jag har att vänta mig eller veta att jag inte kan påverka det alls för tillfället.
Jag hatar att känna mig maktlös (alltför länge har jag redan gjort det). Därför är det så många gånger skönt att backa banden och återvända till det som har varit. Till skillnad från när jag tänker på framtiden då jag är som ett blankt blad, där jag inte har en aning om vad jag har att vänta! Det SKRÄMMER LIVET ur mig. Jag har den hårda vägen lärt mig att jag aldrig förväntar mig något innan jag nästan säkert vet att det blir av och därför vågar jag inte lägga några förväntningar på framtiden, för jag vet att jag kommer bli sårad och besviken hur som helst.
Att tänka ett par veckor eller månader framöver kan göra mig oerhört stressad, att försöka blicka år framåt i tiden kan få mig att bryta ihop totalt.
Kanske är det denna rädsla o maktlöshet som fick mig att utveckla ätstörningar från första början, men framför allt tror jag att det är en stor anledning till att många fastnar i den sjuka cirkeln och inte hittar ut.
För man vet vad man har, men man vet aldrig vad man får. Även om man lever i ett destruktivt och mörkt mönster så skänker det en otroligt skön och sjuk trygghet. För detta är ju det du känner till och vet!!
Därför tror jag att det är så många som fastnar i denna fällan och inte kommer ut.
För att ska du väl ta dig ur det helvete du sitter i så måste du ifrågasätta allt du vet och känner till om dig själv och bryta upp med den enda trygghet du faktiskt har kvar i livet. Det spelar ingen roll att du har trygga människor i din närhet, den tryggheten som man lever i är det enda som känns helt tryggt och som man med säkerhet vet inte sviker en. Det är ju en själv som styr över det!!
Och tro mig, jag FÖRSTÅR att det är svårt, det finns många dagar då jag än idag skulle vilja låsa in mig i min lilla etta utan att äta, inte träffa någon människa och enbart syselsätta mig med vad jag själv vill göra.
Inte för att jag tycker det är RÄTT...... utan för att det får mig att känna mig trygg för stunden och för att få slippa tänka på framtiden.. (Att det sedan väcker andra rädslor senare spelar ingen roll, jag är trygg DÄR O DÅ!!)
Men jag har förstått att det inte håller i längden och att framtiden kommer att komma hur jag än gör och hur mycket jag än försöker slippa den. O det var den insikten som fick mig att förstå att jag var tvungen att göra något åt mig själv.
Detta mörker har redan fått äta upp mig under allt för lång tid (mycket längre än jag själv trott) och jag tänker inte låta det förstöra min framtid också.
Skadeglädje ska väl vara den enda sanna glädjen och den glädjen ska jag min sju inte ge längre....
Men jag tycker inte om att inte veta vad som väntar eller vad andra väntar sig av mig. Det gör mig livrädd för att misslyckas och förlora de som står mig nära!!
Varma kramar