Hur får man människor att förstå en känsla som man själv inte ens kan beskriva i ord?
Hur kan man få människor att förstå hur man i ena sekunden verkar glad och uppåt och man i nästa sekund beter sig "underligt" ? Hur kan man förklara hur tårarna plötsligt kan bränna i ögonen utan att man själv förstår varför? Hur får man människor att förstå och stanna kvar trots att man inte alltid kan ge förklaringar...?
 
Borde ha väntat mig detta men lik förbannat så kommer det som en kalldusch varenda gång.. Antar att jag under en längre tid har levt med så stor stress och press och bokstavligen gått på högvarv och rutin för att fungera.. Antar att jag borde förstått att verkligheten skulle hinna ikapp och stressen ta ut sin beskräda del, men hoppas väl likväl varenda gång att jag ska klara mig undan.. Och idag antar jag att verkligheten kom över mig... Rent fysiskt redan i morse när kroppen gjorde uppror och ikväll rent psykiskt....
Att få människor att förstå att man är fysiskt slutkörd är inte så svårt, att magen gör uppror eller man fysiskt inte orkar göra det som man i vanliga fall inte har några problem med. 
 
Den psykiska tröttheten däremot... den är inte så lätt att förklara! För oftast så dyker den upp på olika sätt varje gång.. och oftast så kommer det som en ren chock för omvärlden...
Människor i ens närhet kan ha lätt att se de fysiska tecknen på att kroppen håller på att stänga av, man blir blek och kan gå ner i vikt.. så klart är allla människor olika och det är inte säkert att någon visar något som helst tecken på att man mår dåligt, medan andra människor visar det väldigt tydligt... jag kan enbart utgå från mig själv och mina känslor just nu...
 
Själv känner jag att jag är oerhört duktig på att köra på och dölja för omvärlden om och när jag mår dåligt.. de människor som är mig allra närmst märker ju säkert, men jag tror att jag är oerhört duktig att bibehålla den där fasaden om en relativt stabil tjej som har läget under kontroll... Det krävs mycket för att den där fasaden ska börja spricka, men när den väl gör det då drar jag mig undan så snabbt som möjligt! Det stora problemet är ju att den enda som märker att fasaden krackelerar är jag... och det enda omvärlden ser är en underlig tjej som kan gå från att verka glad och stabil till att plötsligt stänga av och dra sig undan. 
Problemet är ju dessutom att detta ofta kommer som ett okänt jävla brev på posten... Det kan vara en större grej som utlöser det och det kan bokstavligen vara en liten jäkla skitgrej som får hela världen och kroppen att gå emot en. Och ibland, som idag, kan det vara så att tröttheten och ångesten plötsligt kommer över en utan att man egentligen har någon bra förklaring till det. Ett, tu, tre så känner du hur tårarna bränner och börjar rinna ner för kinderna. Du känner hur ångesten knyter sig som en sten i magen och gör att hela kroppen stänger ner. Du känner att du bokstavligen stänger av allt rationellt och logiskt tänkande och kan helt enkelt inte tänka klart.. Du känner hur hela ditt jag börjar stänga av och som en ren försvarsinstinkt så behöver du dra dig undan. Och då kommer det där in: hur får man människor att förstå, när man själv inte gör det?
 
Jag önskar att jag själv kunde förstå varför ångesten och tröttheten kommer så plötsligt över mig och varför jag inte klarar av att hålla tillbaka den trots att jag vill och behöver. Jag önskar att jag kunde bete mig som vanligt och vara social och trevlig på samma sätt som vanligt Men ibland går det helt enkelt inte....
Och jag har helt enkelt inte den styrkan som krävs för att upprätthålla min fasad i alla lägen och jag har framförallt inte styrkan till att kunna förklara för min omvärld varför jag ibland kan verka bete mig annorlunda. 
Jag önskar att jag sluppit dras med den här jävla ångesten som från ingenstans kommer över mej... jag önskar att jag hade styrkan till att blinka bort de förbannade tårarna för att inte verka som någon som enbart tycker synd om sig själv.... jag önskar att jag hade styrkan och insikten nog för att kunna förklara varför jag ibland inte orkar med eller beter mej annorlunda... jag ÖNSKAR att jag hade styrkan till att inte visa mig svag....
 
 

Hur....?

Allmänt En kommentar
Hur får man människor att förstå en känsla som man själv inte ens kan beskriva i ord?
Hur kan man få människor att förstå hur man i ena sekunden verkar glad och uppåt och man i nästa sekund beter sig "underligt" ? Hur kan man förklara hur tårarna plötsligt kan bränna i ögonen utan att man själv förstår varför? Hur får man människor att förstå och stanna kvar trots att man inte alltid kan ge förklaringar...?
 
Borde ha väntat mig detta men lik förbannat så kommer det som en kalldusch varenda gång.. Antar att jag under en längre tid har levt med så stor stress och press och bokstavligen gått på högvarv och rutin för att fungera.. Antar att jag borde förstått att verkligheten skulle hinna ikapp och stressen ta ut sin beskräda del, men hoppas väl likväl varenda gång att jag ska klara mig undan.. Och idag antar jag att verkligheten kom över mig... Rent fysiskt redan i morse när kroppen gjorde uppror och ikväll rent psykiskt....
Att få människor att förstå att man är fysiskt slutkörd är inte så svårt, att magen gör uppror eller man fysiskt inte orkar göra det som man i vanliga fall inte har några problem med. 
 
Den psykiska tröttheten däremot... den är inte så lätt att förklara! För oftast så dyker den upp på olika sätt varje gång.. och oftast så kommer det som en ren chock för omvärlden...
Människor i ens närhet kan ha lätt att se de fysiska tecknen på att kroppen håller på att stänga av, man blir blek och kan gå ner i vikt.. så klart är allla människor olika och det är inte säkert att någon visar något som helst tecken på att man mår dåligt, medan andra människor visar det väldigt tydligt... jag kan enbart utgå från mig själv och mina känslor just nu...
 
Själv känner jag att jag är oerhört duktig på att köra på och dölja för omvärlden om och när jag mår dåligt.. de människor som är mig allra närmst märker ju säkert, men jag tror att jag är oerhört duktig att bibehålla den där fasaden om en relativt stabil tjej som har läget under kontroll... Det krävs mycket för att den där fasaden ska börja spricka, men när den väl gör det då drar jag mig undan så snabbt som möjligt! Det stora problemet är ju att den enda som märker att fasaden krackelerar är jag... och det enda omvärlden ser är en underlig tjej som kan gå från att verka glad och stabil till att plötsligt stänga av och dra sig undan. 
Problemet är ju dessutom att detta ofta kommer som ett okänt jävla brev på posten... Det kan vara en större grej som utlöser det och det kan bokstavligen vara en liten jäkla skitgrej som får hela världen och kroppen att gå emot en. Och ibland, som idag, kan det vara så att tröttheten och ångesten plötsligt kommer över en utan att man egentligen har någon bra förklaring till det. Ett, tu, tre så känner du hur tårarna bränner och börjar rinna ner för kinderna. Du känner hur ångesten knyter sig som en sten i magen och gör att hela kroppen stänger ner. Du känner att du bokstavligen stänger av allt rationellt och logiskt tänkande och kan helt enkelt inte tänka klart.. Du känner hur hela ditt jag börjar stänga av och som en ren försvarsinstinkt så behöver du dra dig undan. Och då kommer det där in: hur får man människor att förstå, när man själv inte gör det?
 
Jag önskar att jag själv kunde förstå varför ångesten och tröttheten kommer så plötsligt över mig och varför jag inte klarar av att hålla tillbaka den trots att jag vill och behöver. Jag önskar att jag kunde bete mig som vanligt och vara social och trevlig på samma sätt som vanligt Men ibland går det helt enkelt inte....
Och jag har helt enkelt inte den styrkan som krävs för att upprätthålla min fasad i alla lägen och jag har framförallt inte styrkan till att kunna förklara för min omvärld varför jag ibland kan verka bete mig annorlunda. 
Jag önskar att jag sluppit dras med den här jävla ångesten som från ingenstans kommer över mej... jag önskar att jag hade styrkan till att blinka bort de förbannade tårarna för att inte verka som någon som enbart tycker synd om sig själv.... jag önskar att jag hade styrkan och insikten nog för att kunna förklara varför jag ibland inte orkar med eller beter mej annorlunda... jag ÖNSKAR att jag hade styrkan till att inte visa mig svag....