Jag börjar bli rädd!! Eller nej, egentligen börjar jag nog inte bli, jag ÄR rädd!
Under flera veckor har jag känt mig så otroligt stark och jag har mått så bra. Det känns som att jag faktiskt hittat tillbaka till glädjen i livet igen och det har känts som att jag äntligen kommit till en punkt där jag kunnat säga att jag faktiskt mår väldigt bra! .... MEN som alltid så känns det som att vissa av mina gamla spöken börjar jaga ikapp mej igen... Och de suger energin och motivationen ur mig snabbare än vad jag hinner reagera!
Den där känslan av ogillande när jag ser mej i spegeln och den där känslan av att ha full och konstant fokus på alla mina brister och misslyckanden... Och den där inre rösten som är så förbaskat jäkla snabb med att poängtera alla fel jag gör eller som målar upp fan på väggen innan han är där.....
                                     
Jag ser det vackra hos allt och alla runtomkring mej och jag kan än en gång gå ifrån att vara på strålande humör till att slås ner till marken inom loppet av en halv sekund. Ena stunden kan jag känna mej stark och glad medan det i nästa händer något som slår ner mitt självförtroende ner i skorna och som vänder mitt humör heltom... och jag blir introvert igen! Jag ser det vackra i alla andra runtomkring men jag kan enbart fästa mig vid mina egna brister..
Jag begränsar inga mat matintag, än, men jag har märkt att jag börjat notera allt jag stoppar i mej med en viss skepsis och med en ångest som mer än gärna kryper sej närmre. 
                                                 
Jag är så jäkla trött på att det ska kännas som att jag tar två steg fram och ett tillbaka. Jag vill kunna fortsätta jobba framåt och bli starkare men det känns som att det ständigt är något som stoppar mej och som talar om att jag inte är så bra som jag tror och som inte klarar av att nå hela vägen.... Att det hela tiden är nåt som jag måste ändra för att kunna räcka till och vara lika bra och fin som alla andra. 
   Jag har märkt hur mycket energi detta har börjat kräva av mej och jag kan ärligt talat säga att jag är rädd! Både för att bli bekväm med mej själv, öka i vikt och förlora den kroppen som jag tränat upp - men jag är också skräckslagen för att gå tillbaka till och fastna i gamla hjulspår. 
   Jag vill kunna inse att det viktigaste inte handlar om hur jag ser ut eller hur alla andra ser ut eller ser på mej utan att det viktigaste är att jag mår bra och att jag älskas för den jag är. Men jag är rädd!
Rädd för att bli bekväm och att falla tillbaka till ännu äldre mönster som får mej att må sämre igen. 
Kanske är jag rädd för att må bra?! Om jag mår bra så kommer något att hända som får mej att må dåligt igen...?
 
Jag vet egentligen inte om det handlar om att jag är trött och känslig för att det suger så mycket energi av mej, eller om det rent av handlar om att jag känner rädsla i andra aspektier i mitt liv - och som jag hanterar genom det enda sättet jag känner till..... genom att nedvärdera, skada och förstöra för mej själv!
Hur som helst vet jag bara att energiåtgången är enorm och den negativa energin börjar hinna ikapp mej och kan ibland dra ner mej riktigt ordentligt! Jag blir så psykiskt trött över all den energi som bara rinner av mej och jag är så trött och rädd över att det fortfarande kan ha så stor inverkan på mitt liv.....
                                                       
 

Two steps forward, one step back....

Allmänt Kommentera
Jag börjar bli rädd!! Eller nej, egentligen börjar jag nog inte bli, jag ÄR rädd!
Under flera veckor har jag känt mig så otroligt stark och jag har mått så bra. Det känns som att jag faktiskt hittat tillbaka till glädjen i livet igen och det har känts som att jag äntligen kommit till en punkt där jag kunnat säga att jag faktiskt mår väldigt bra! .... MEN som alltid så känns det som att vissa av mina gamla spöken börjar jaga ikapp mej igen... Och de suger energin och motivationen ur mig snabbare än vad jag hinner reagera!
Den där känslan av ogillande när jag ser mej i spegeln och den där känslan av att ha full och konstant fokus på alla mina brister och misslyckanden... Och den där inre rösten som är så förbaskat jäkla snabb med att poängtera alla fel jag gör eller som målar upp fan på väggen innan han är där.....
                                     
Jag ser det vackra hos allt och alla runtomkring mej och jag kan än en gång gå ifrån att vara på strålande humör till att slås ner till marken inom loppet av en halv sekund. Ena stunden kan jag känna mej stark och glad medan det i nästa händer något som slår ner mitt självförtroende ner i skorna och som vänder mitt humör heltom... och jag blir introvert igen! Jag ser det vackra i alla andra runtomkring men jag kan enbart fästa mig vid mina egna brister..
Jag begränsar inga mat matintag, än, men jag har märkt att jag börjat notera allt jag stoppar i mej med en viss skepsis och med en ångest som mer än gärna kryper sej närmre. 
                                                 
Jag är så jäkla trött på att det ska kännas som att jag tar två steg fram och ett tillbaka. Jag vill kunna fortsätta jobba framåt och bli starkare men det känns som att det ständigt är något som stoppar mej och som talar om att jag inte är så bra som jag tror och som inte klarar av att nå hela vägen.... Att det hela tiden är nåt som jag måste ändra för att kunna räcka till och vara lika bra och fin som alla andra. 
   Jag har märkt hur mycket energi detta har börjat kräva av mej och jag kan ärligt talat säga att jag är rädd! Både för att bli bekväm med mej själv, öka i vikt och förlora den kroppen som jag tränat upp - men jag är också skräckslagen för att gå tillbaka till och fastna i gamla hjulspår. 
   Jag vill kunna inse att det viktigaste inte handlar om hur jag ser ut eller hur alla andra ser ut eller ser på mej utan att det viktigaste är att jag mår bra och att jag älskas för den jag är. Men jag är rädd!
Rädd för att bli bekväm och att falla tillbaka till ännu äldre mönster som får mej att må sämre igen. 
Kanske är jag rädd för att må bra?! Om jag mår bra så kommer något att hända som får mej att må dåligt igen...?
 
Jag vet egentligen inte om det handlar om att jag är trött och känslig för att det suger så mycket energi av mej, eller om det rent av handlar om att jag känner rädsla i andra aspektier i mitt liv - och som jag hanterar genom det enda sättet jag känner till..... genom att nedvärdera, skada och förstöra för mej själv!
Hur som helst vet jag bara att energiåtgången är enorm och den negativa energin börjar hinna ikapp mej och kan ibland dra ner mej riktigt ordentligt! Jag blir så psykiskt trött över all den energi som bara rinner av mej och jag är så trött och rädd över att det fortfarande kan ha så stor inverkan på mitt liv.....