Jag tror att jag har skrivit om detta i tidigare inlägg men det är något som upptagit mycket av mina tankar under den senaste tiden. Jag känner att jag har genomgått en enorm utveckling under det senaste halvåret och samtidigt som det är en oerhört skön känsla så är det även något som har väckt en ångest inom mig...
Jag har märkt att jag har upptäckt nya sidor hos mig själv och att jag kan vara så mycket starkare och tryggare än vad jag tidigare trott.
Jag har insett att jag faktiskt kan förtjäna att ta det lugnt och att ta hand om mig själv i första hand...Jag har lärt mig att jag inte tvunget måste följa strömmen och att jag kan vara stolt över och stå för mina beslut, Jag har upptäckt att jag kan vara så mycket starkare än vad jag tidigare gett mej credit för.
Jag har insett att jag inte behöver vända ut och in på mig själv för att behaga alla andra utan att jag faktiskt mår bättre av att stå för den jag är och följa mina egna vägar.
Jag har insett allt detta........... Men det gör det tyvärr inte att jag alltid klarar av att leva efter det. Jag känner mej fortfarande väldigt obekväm i många sammanhang, jag känner fortfarande en stor osäkerhet i mig själv och jag har fortfarande de där onda tankarna som enbart kritiserar mig.... De finns där fortfarande, men inte lika ofta som förut och de börjar sakta men säkert ersättas av en trygghetskänsla och längtan efter att bara få vara jag.
Det låter nog egentligen ganska löjligt, men jag kan nog allvarligt talat säga att jag har fått ett nytt sätt att se på mej själv, mitt liv och på omvärlden, bara under det gångna halvåret.
Jättebra och skönt, tänker ni säkert nu?! ABSOLUT, säger jag! Men samtidigt gör det mej SKITSKRAJ!!!
För helt plötsligt så ifrågasätter jag så mycket av allt det jag trott och vetat om mig själv och allt runtomkring och jag märker att jag ser saker och ting ur ett helt annat perspektiv än vad jag gjort tidigare.
Och det skrämmer mej!! För det har gett mej en trygghet i att leva som jag alltid gjort och följa andras vägar. Det har gjort att jag känt mig trygg och att jag vetat vad som väntat mig. Det har gett mej kontroll!
Men nu börjar jag med ens ifrågasätta allt det där. Jag har tidigare vänt ut och in på mej själv för att behaga alla andra och för att passa in, men är det verkligen det jag själv vill, innerst inne? Alla de där drömmarna och planerna, är de mina egna? ... eller är de konstruerade för att passa in i andras sammanhang?
Jag kan helt ärligt säga att jag inte har en jävla aning!!!
För helt plötsligt inser jag att jag inte har en aning om vad jag vill göra med mitt liv! Jag har ingen aning om vad jag strävar efter eller vilka drömmar och mål jag själv har!
Jag har aldrig tillåtit mig själv att enbart tänka på mina egna drömmar eftersom jag alltid velat behaga alla andra runtomkring i första hand. Så länge de är lyckliga så är jag lycklig.....
Jag har haft en inrutad bild av vem jag är och vad jag strävar efter och som har blivit någon typ av "rolemodel" för mig själv att uppnå. Men så inser jag någonstans att den där bilden av mig själv inte riktigt stämmer överrens med mina egna upplevelser och känslor. Den där bilden som jag hela tiden försökt leva upp till stämmer inte längre överrens med den verklighet jag upplever....
Förstår ni vilken jäkla omställning det är att gå igenom dethär?! Jag kan tala om att det bokstavligen har vänt min värld upp och ner och gjort att jag helt plötsligt vet varken ut eller in......
Jag VILL fortfarande leva upp till den där bilden av mig själv och ta hand om alla runtomkring mej. Jag VILL fortfarande kunna vara alla till lags även om jag inser att det inte alltid går!!
JAG BLIR GALEN!! Vilken väg är rätt att gå? Finns det en "rätt" väg eller är det bara till att le och hänga med?
Är det verkligen så farligt att sätta sina egna tankar och känslor åt sidan för att kunna tillgodose någon annans? .... Jag menar, kanske kan det bli bra ändå?!....men är det rätt gentemot mig själv?
JAG VET INTE!!!!!!!!
Det enda jag vet är att jag någonstans och någon gång måste sätta mej ner och komma på vad JAG vill göra och vad JAG vill sträva mot... Under alldeles för lång tid har jag rymmt från det och sprungit för livet för att slippa ta tag i saker och ting.... Jag menar så länge jag mår bra "just nu" så...?! Men räcker det i längden?
Jag har förstått att jag någonstans måste hitta mina egna vägar och drömmar innan jag kan vara andra till lags och passa in för dem. Jag har insett vad jag MÅSTE göra....
Men jag vet inte ifall jag vågar riktigt!! För hela den delen skrämmer mej... Jag känner mej orättvis, jag känner mej otacksam och jag känner mej fruktansvärt självisk!! Det går emot hela min natur att sätta alla andra åt sidan och enbart fundera kring vad jag själv har för drömmar! Varför ska man behöva känna sej så självisk för det?! Och varför är jag så rädd?......
Men jag vet inte ifall jag vågar riktigt!! För hela den delen skrämmer mej... Jag känner mej orättvis, jag känner mej otacksam och jag känner mej fruktansvärt självisk!! Det går emot hela min natur att sätta alla andra åt sidan och enbart fundera kring vad jag själv har för drömmar! Varför ska man behöva känna sej så självisk för det?! Och varför är jag så rädd?......
Ångest inför framtiden...
Allmänt KommenteraJag tror att jag har skrivit om detta i tidigare inlägg men det är något som upptagit mycket av mina tankar under den senaste tiden. Jag känner att jag har genomgått en enorm utveckling under det senaste halvåret och samtidigt som det är en oerhört skön känsla så är det även något som har väckt en ångest inom mig...
Jag har märkt att jag har upptäckt nya sidor hos mig själv och att jag kan vara så mycket starkare och tryggare än vad jag tidigare trott.
Jag har insett att jag faktiskt kan förtjäna att ta det lugnt och att ta hand om mig själv i första hand...Jag har lärt mig att jag inte tvunget måste följa strömmen och att jag kan vara stolt över och stå för mina beslut, Jag har upptäckt att jag kan vara så mycket starkare än vad jag tidigare gett mej credit för.
Jag har insett att jag inte behöver vända ut och in på mig själv för att behaga alla andra utan att jag faktiskt mår bättre av att stå för den jag är och följa mina egna vägar.
Jag har insett allt detta........... Men det gör det tyvärr inte att jag alltid klarar av att leva efter det. Jag känner mej fortfarande väldigt obekväm i många sammanhang, jag känner fortfarande en stor osäkerhet i mig själv och jag har fortfarande de där onda tankarna som enbart kritiserar mig.... De finns där fortfarande, men inte lika ofta som förut och de börjar sakta men säkert ersättas av en trygghetskänsla och längtan efter att bara få vara jag.
Det låter nog egentligen ganska löjligt, men jag kan nog allvarligt talat säga att jag har fått ett nytt sätt att se på mej själv, mitt liv och på omvärlden, bara under det gångna halvåret.
Jättebra och skönt, tänker ni säkert nu?! ABSOLUT, säger jag! Men samtidigt gör det mej SKITSKRAJ!!!
För helt plötsligt så ifrågasätter jag så mycket av allt det jag trott och vetat om mig själv och allt runtomkring och jag märker att jag ser saker och ting ur ett helt annat perspektiv än vad jag gjort tidigare.
Och det skrämmer mej!! För det har gett mej en trygghet i att leva som jag alltid gjort och följa andras vägar. Det har gjort att jag känt mig trygg och att jag vetat vad som väntat mig. Det har gett mej kontroll!
Men nu börjar jag med ens ifrågasätta allt det där. Jag har tidigare vänt ut och in på mej själv för att behaga alla andra och för att passa in, men är det verkligen det jag själv vill, innerst inne? Alla de där drömmarna och planerna, är de mina egna? ... eller är de konstruerade för att passa in i andras sammanhang?
Jag kan helt ärligt säga att jag inte har en jävla aning!!!
För helt plötsligt inser jag att jag inte har en aning om vad jag vill göra med mitt liv! Jag har ingen aning om vad jag strävar efter eller vilka drömmar och mål jag själv har!
Jag har aldrig tillåtit mig själv att enbart tänka på mina egna drömmar eftersom jag alltid velat behaga alla andra runtomkring i första hand. Så länge de är lyckliga så är jag lycklig.....
Jag har haft en inrutad bild av vem jag är och vad jag strävar efter och som har blivit någon typ av "rolemodel" för mig själv att uppnå. Men så inser jag någonstans att den där bilden av mig själv inte riktigt stämmer överrens med mina egna upplevelser och känslor. Den där bilden som jag hela tiden försökt leva upp till stämmer inte längre överrens med den verklighet jag upplever....
Förstår ni vilken jäkla omställning det är att gå igenom dethär?! Jag kan tala om att det bokstavligen har vänt min värld upp och ner och gjort att jag helt plötsligt vet varken ut eller in......
Jag VILL fortfarande leva upp till den där bilden av mig själv och ta hand om alla runtomkring mej. Jag VILL fortfarande kunna vara alla till lags även om jag inser att det inte alltid går!!
JAG BLIR GALEN!! Vilken väg är rätt att gå? Finns det en "rätt" väg eller är det bara till att le och hänga med?
Är det verkligen så farligt att sätta sina egna tankar och känslor åt sidan för att kunna tillgodose någon annans? .... Jag menar, kanske kan det bli bra ändå?!....men är det rätt gentemot mig själv?
JAG VET INTE!!!!!!!!
Det enda jag vet är att jag någonstans och någon gång måste sätta mej ner och komma på vad JAG vill göra och vad JAG vill sträva mot... Under alldeles för lång tid har jag rymmt från det och sprungit för livet för att slippa ta tag i saker och ting.... Jag menar så länge jag mår bra "just nu" så...?! Men räcker det i längden?
Jag har förstått att jag någonstans måste hitta mina egna vägar och drömmar innan jag kan vara andra till lags och passa in för dem. Jag har insett vad jag MÅSTE göra....
Men jag vet inte ifall jag vågar riktigt!! För hela den delen skrämmer mej... Jag känner mej orättvis, jag känner mej otacksam och jag känner mej fruktansvärt självisk!! Det går emot hela min natur att sätta alla andra åt sidan och enbart fundera kring vad jag själv har för drömmar! Varför ska man behöva känna sej så självisk för det?! Och varför är jag så rädd?......
Men jag vet inte ifall jag vågar riktigt!! För hela den delen skrämmer mej... Jag känner mej orättvis, jag känner mej otacksam och jag känner mej fruktansvärt självisk!! Det går emot hela min natur att sätta alla andra åt sidan och enbart fundera kring vad jag själv har för drömmar! Varför ska man behöva känna sej så självisk för det?! Och varför är jag så rädd?......