Har varit inne i en mycket låg period på sistone... Hoppas inte att det har märkts utåt men har varit mycket låg, nedstämd och eftertänksam under en längre period. Har enbart gjort det som jag måste göra och har helt enkelt varken haft ork eller lust till något annat. Har haft ett par panikångestliknande attacker (tack o lov har jag lärt mig att hantera dem innan de blossar upp ordentligt) och varit allmänt avfärdande mot min omgivning. Även om det inte märks utåt (förhoppningsvis) är det så jag har känt inombords...
Jag märker att jag klankar ner på mig själv i allting jag gör och jag tänker och känner inga goda tankar om mig själv. Jag har rent ut sagt måt skit!
O den där frågan som alltid dyker upp och jag aldrig kan svara ordentligt på är VARFÖR?!
Det är lika frustrerande för mig som för alla andra när jag inte kan sätta ord på varför jag mår så förbaskat dåligt som jag gör emellanåt (vi pratar itne om lika dåligt som jag en gång har gjort, men det har varit åt det hållet).
Och igår när jag började fundera över vad fan det är som händer (att åka bil i flera timmar ger alldeles för många möjligheter att tänka för mycket) så slog det mig att jag blivit skiträdd för att låta follk komma nära.
Jag har varit totalt omotiverad till alla typer av dans och har knappt velat träffa en själ efter att jag kommit hem från jobbet. Att dessutom släppa folk nära mig, både fysiskt och psykiskt, har rent ut sagt väckt ren och skär ångest inom mig (därav mina små attacker)..
Jag har bokstavligen hållit alla människor omkring mig på minst en armslängds avstånd.Alla utom en, och ibland nog till och med honom....
Jag har nog inte insett det själv men jag har någonstans börjat att dra öronen till mig och bygga upp den där säkerhetsmuren omkring mig på nytt. Jag har bara flutit med och försökt orka med varje dag som gått utan att riktigt fundera på vad som händer eller ens varför...
Det har hänt så oerhört mycket som har haft stor inverkan på hur mitt liv formats och jag har i stunden inte orkat reflektera så mycket över det utan istället valt att enbart flyta med och se vad som händer! Underbart skönt på ett sätt.... men det finns ju alltid en negativ sida av det hela.
Och i mitt fall är det nog att jag inte heller noterat alla gamla spöken som börjat cirkulera i takt med att livet börjar förändras....
Och igår insåg jag att jag misstänker att den stora boven i dramat är rädslan för att såras.
Allting som har hänt och det faktum att jag snart ska bli sambo har nog fått mig att någonstans inse hur jäkla sårbar jag blivit..
Och mina naturliga instinkter (som antagligen har kickat in) när jag riskerar att såras är att antingen kontrollera och hålla fast - eller springa för livet! Det kan låta dramatiskt men det är dessa två motpoler som jag har kämpat med inombords under ganska lång tid nu och de som har fått mig att bli så låg som jag varit.
Eftersom jag genom erfarenhet har lärt mig att kontroll och hålla hårt inte riiiiiiiktigt funkar (då tidigare kontrollberoende och svartsjuka har ätit upp mig förut) så har jag följt min andra instinkt, genom att dra öronen till mig och backa. Jag har någonstans satt upp en mur för allt och alla - eftersom ju fler människor jag släpper nära inpå livet, både fysiskt och psykiskt, desto större risk har jag att såras. Då är det lättare att stänga alla ute för att inte riskera något. Och det är ju just här som problemet ligger...
att jag någonstans förväntar mig att alla människor som jag släpper in på livet ska såra mig!! Alla människor som jag är dum nog att släppa tillräckligt nära kommer att sticka en kniv i ryggen på mig och gå skrattande därifrån.
Självklart är det inte så här, men det är så här mina erfarenheter och naturliga instinkter talar om för mig att verkligheten ser ut. Den lilla detaljen i att jag självmant stöter folk ifrån mig i processen är mindre viktig.........
Jag misstänker också att mitt nya jobb med att träffa, utreda och försöka hjälpa barn, föräldrar och familjer i utsatta situationer har gjort att ett problem som kanske inte skulle behöva bli så stort har förstorats.
Jag inser nu att mycket av det jag möter i mitt jobb säkert väcker så mycket förträngda känslor och reaktioner inom mig att de gör mig ännu mer mottaglig för de negativa känslorna än vad jag annars skulle ha varit....
Men men.... nu har jag iallafall fått skriva av mig om alla mina tankar och teorier...
Och för er som har orkat läsa så vill jag bara passa på att säga att om jag verkat mer avlägsen och avståndstagande än vanligt så har det ABSOLUT INTE varit något personligt.. Jag har bokstavligen isolerat mig själv från omvärlden i något ynkligt försök att minimera risken för att bli sårad. Det jag inte insett är att jag stött bort folk och slutat leva...
Men från och med nu hoppas jag det ska vända! För trots att jag hade en ganska stor ångest för att träffa och dansa med många människor på gårdagens fest så var det nog precis vad jag behövde för att inse att jag inte behöver bygga några murar för att skydda mig själv.. Genom att bara njuta i sällskapet med andra och enbart vara mig själv så, visst det finns en risk för att jag såras, men jag har iallafall haft trevligt och levt under tiden.
Om jag ska såras så blir jag sårad, vare sig jag lever isolerad eller ej, och det är faktiskt utom min kontroll...
Så från och med nu så ska jag försöka bli mer utåtgående och livfull igen!
Varma kramar
Vilken helg!
Allmänt En kommentarHar varit inne i en mycket låg period på sistone... Hoppas inte att det har märkts utåt men har varit mycket låg, nedstämd och eftertänksam under en längre period. Har enbart gjort det som jag måste göra och har helt enkelt varken haft ork eller lust till något annat. Har haft ett par panikångestliknande attacker (tack o lov har jag lärt mig att hantera dem innan de blossar upp ordentligt) och varit allmänt avfärdande mot min omgivning. Även om det inte märks utåt (förhoppningsvis) är det så jag har känt inombords...
Jag märker att jag klankar ner på mig själv i allting jag gör och jag tänker och känner inga goda tankar om mig själv. Jag har rent ut sagt måt skit!
O den där frågan som alltid dyker upp och jag aldrig kan svara ordentligt på är VARFÖR?!
Det är lika frustrerande för mig som för alla andra när jag inte kan sätta ord på varför jag mår så förbaskat dåligt som jag gör emellanåt (vi pratar itne om lika dåligt som jag en gång har gjort, men det har varit åt det hållet).
Och igår när jag började fundera över vad fan det är som händer (att åka bil i flera timmar ger alldeles för många möjligheter att tänka för mycket) så slog det mig att jag blivit skiträdd för att låta follk komma nära.
Jag har varit totalt omotiverad till alla typer av dans och har knappt velat träffa en själ efter att jag kommit hem från jobbet. Att dessutom släppa folk nära mig, både fysiskt och psykiskt, har rent ut sagt väckt ren och skär ångest inom mig (därav mina små attacker)..
Jag har bokstavligen hållit alla människor omkring mig på minst en armslängds avstånd.Alla utom en, och ibland nog till och med honom....
Jag har nog inte insett det själv men jag har någonstans börjat att dra öronen till mig och bygga upp den där säkerhetsmuren omkring mig på nytt. Jag har bara flutit med och försökt orka med varje dag som gått utan att riktigt fundera på vad som händer eller ens varför...
Det har hänt så oerhört mycket som har haft stor inverkan på hur mitt liv formats och jag har i stunden inte orkat reflektera så mycket över det utan istället valt att enbart flyta med och se vad som händer! Underbart skönt på ett sätt.... men det finns ju alltid en negativ sida av det hela.
Och i mitt fall är det nog att jag inte heller noterat alla gamla spöken som börjat cirkulera i takt med att livet börjar förändras....
Och igår insåg jag att jag misstänker att den stora boven i dramat är rädslan för att såras.
Allting som har hänt och det faktum att jag snart ska bli sambo har nog fått mig att någonstans inse hur jäkla sårbar jag blivit..
Och mina naturliga instinkter (som antagligen har kickat in) när jag riskerar att såras är att antingen kontrollera och hålla fast - eller springa för livet! Det kan låta dramatiskt men det är dessa två motpoler som jag har kämpat med inombords under ganska lång tid nu och de som har fått mig att bli så låg som jag varit.
Eftersom jag genom erfarenhet har lärt mig att kontroll och hålla hårt inte riiiiiiiktigt funkar (då tidigare kontrollberoende och svartsjuka har ätit upp mig förut) så har jag följt min andra instinkt, genom att dra öronen till mig och backa. Jag har någonstans satt upp en mur för allt och alla - eftersom ju fler människor jag släpper nära inpå livet, både fysiskt och psykiskt, desto större risk har jag att såras. Då är det lättare att stänga alla ute för att inte riskera något. Och det är ju just här som problemet ligger...
att jag någonstans förväntar mig att alla människor som jag släpper in på livet ska såra mig!! Alla människor som jag är dum nog att släppa tillräckligt nära kommer att sticka en kniv i ryggen på mig och gå skrattande därifrån.
Självklart är det inte så här, men det är så här mina erfarenheter och naturliga instinkter talar om för mig att verkligheten ser ut. Den lilla detaljen i att jag självmant stöter folk ifrån mig i processen är mindre viktig.........
Jag misstänker också att mitt nya jobb med att träffa, utreda och försöka hjälpa barn, föräldrar och familjer i utsatta situationer har gjort att ett problem som kanske inte skulle behöva bli så stort har förstorats.
Jag inser nu att mycket av det jag möter i mitt jobb säkert väcker så mycket förträngda känslor och reaktioner inom mig att de gör mig ännu mer mottaglig för de negativa känslorna än vad jag annars skulle ha varit....
Men men.... nu har jag iallafall fått skriva av mig om alla mina tankar och teorier...
Och för er som har orkat läsa så vill jag bara passa på att säga att om jag verkat mer avlägsen och avståndstagande än vanligt så har det ABSOLUT INTE varit något personligt.. Jag har bokstavligen isolerat mig själv från omvärlden i något ynkligt försök att minimera risken för att bli sårad. Det jag inte insett är att jag stött bort folk och slutat leva...
Men från och med nu hoppas jag det ska vända! För trots att jag hade en ganska stor ångest för att träffa och dansa med många människor på gårdagens fest så var det nog precis vad jag behövde för att inse att jag inte behöver bygga några murar för att skydda mig själv.. Genom att bara njuta i sällskapet med andra och enbart vara mig själv så, visst det finns en risk för att jag såras, men jag har iallafall haft trevligt och levt under tiden.
Om jag ska såras så blir jag sårad, vare sig jag lever isolerad eller ej, och det är faktiskt utom min kontroll...
Så från och med nu så ska jag försöka bli mer utåtgående och livfull igen!
Varma kramar