"Hjärtat säger en sak, men huvudet nåt annat
tankarna yr runt, trots att det känns som om tiden har stannat.
Jag funderar, tänker och vänder mig själv in och ut
men trots att jag försöker kan jag inte fatta nåt vettigt beslut.
För pusslet har skakats om, lossnat har varje bit
och jag ser inte längre vilka bitar som till mitt pussel hör hit.
Allt i en enda röra och jag är tillbaks på rutaett
och jag får försöka bygga ihop pusslet igen på något sätt.
Men allt är inte lika lätt som det en gång har vart
och vilka bitar som passar ihop är inte längre självklart.
För plötsligt har många bitar ändrat både färg och form
och insikten att bitarna inte passar väcker en enorm känslostorm.
För hur jag än vrider och vänder passar vissa bitar inte ihop,
bitar som alltid har passat utan att jag behövt göra många knop.
Andra bitar faller på plats utan att jag riktigt kan förstå hur,
jag har aldrig sett dem innan, men de passar ändå pusslets struktur.
Vissa bitar passar lättare och andra inte alls
och tillsammans med en insikt så bildas en stor klump i min hals.
För långsamt börjar jag inse att pusslets motiv
symboliserar mig och mitt eget liv.
Det pussel jag trodde att jag aldrig kunde förstöra,
har brustit och nu är allt i en enda röra.
Jag tror jag inser att hur mycket jag än vill
kommer jag aldrig kunna få alla bitar att räcka till.
För ett eget uttryck och form har varje bit
och även om jag önskar så kommer inte alla passa hit.
Är det inte konstigt att livet kan vända så tvärt?
och kastas om i en vändning som ingen har mig lärt.
Vissa delar av livet som jag aldrig tidigare sett
Vissa delar av livet som jag aldrig tidigare sett
dyker upp och passar in i pusslet så naturligt och lätt.
Jag antar att jag får fortsätta leta efter bitar som kan stämma överrens
och försöka passa in dem i livet utefter hur det känns.
Jag tror ändå jag inser att även om pusslandet tar fart
finns det inget som garanterar att pusslet någonsin kommer bli klart!"