Jag har under senaste tiden genomgått stora förändringar i min vardag. Förändring som påverkar mig oerhört mycket både nu men som också har kommit att påverka alla de tankar och drömmar jag haft inför framtiden. Ni som står mig närmast vet vad jag pratar om och av hänsyn till både mig och andra tänker jag inte skriva om det offentligt här.. Men det hindrar mig inte för att skriva om hur de här stora förändringarna har påverkat mig och hur jag känner inför dem.
Och hur kan jag lättast förklara vad jag gått/går igenom?... Jo jag skriver! Under de senaste dagarna har jag verkligen kämpat för att sätta mina tankar och känslor i ord och för mig har det som vanligt varit lättast att skriva ner dem i diktform...
Så följande tre inlägg kommer vara de dikter jag lyckats få ihop för att beskriva allt jag burit på.
"En era avslutas, en ny tar sin start
försöker finna mod, men benen skakar och jag ser inte klart.
Tar ett steg och en dörr smäller igenom bakom min rygg
på andra sidan finns allt jag lämnat och som en gång gjort mig trygg.
Borde fortsätta framåt men benen slår knut,
vägen är dold av mörker och jag hittar inte ut.
Paniken tar över och griper tag i mitt bröst
på andra sidan dörren finns allt som kunnat skänka tröst.
Plötsligt inser jag att jag är ensam i en framtid jag inte själv kan se
jag gav upp det stöd jag hade, hur kunde jag göra det?!
Antar att jag inte längre kunde uppfylla allt vad du är värd,
du förtjänar något bättre, som kan följa längs din färd.
Jag vände ryggen till allt jag drömt och allt jag vet
och framför mina fötter väntar enbart ovisshet.
Hur ska jag kunna veta om detta är rätt väg att gå?
Har egentligen ingen aning, jag försöker bara förstå.
Har bestämt mig för att va stark och inte visa mig svag,
men inombords och i dunklet så skälver hela jag.
För jag har ingen aning om vad som väntar längs denna stig så ny
försöker fortsätta framåt men benen väger mer än bly.
En del av mig vill fly undan, tillbaka till allt som var
där inre frid och trygghet kan stå till mitt försvar.
Det känns som att jag sårat många som står mig när
och jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag skapat sånt besvär.
För om sanningen ska fram så kämpar även jag,
mot ångesten och rädslan för vad som väntar varje dag.
Jag försöker treva framåt längs stigens mörka snår,
hoppas att jag snart ser ljus igen och förstår.
Vart jag ska fortsätta sträva och var vägen tar sitt slut,
att jag någon dag ur mörkrets snår kan hitta ut.
För just nu känner jag mig vilsen förvirrad o svag,
desperat att hitta vägen som leder till mitt sanna jag!!"