Jag VEEEET att man ska vara tacksam för det man ha och inte hänga upp sig för mycket på vad man saknar!
Och jag är verkligen tacksam för så otroligt mycket och många i mitt liv. Jag har fullt av människor omkring mig (fler än jag vågat ana) som stöttar, ställer upp och älskar mig.
Men sen tror jag att vi alla då o då kommer ner i de där djupa dalarna där allting är mörkt och vi bara vill gömma oss för allt och alla. Det mörker där vi glömmer allt det där vi egentligen ska vara tacksamma över och bara ser problem runt varje hörn. Det är i detta mörker när jag så många gånger skuldbelägger mig själv för alla mina problem. Det spelar egentligen ingen roll vad som har hänt eller vilka problem jag möter, jag hittar ALLTID något som gör att jag lägger skullden på mig själv.. Jag hade kunnat göra bättre, jag är så korkad som inte förstår, om jag bara hade gjort si, tänk om jag bara hade kunnat göra så..... Det är i det mörkret som ångesten tar över mig och jag får impulser att näst intill göra mig själv illa... Nåt som gör att smärtan blir konkret!
Och det är så otroligt energikrävande att jag blir så fruktansvärt trött och sliten; min kropp blir utmattad, jag får hjärtklappning, huvudvärk som inte vill ge med sig och jag är så pas trött att jag kan sova var, när och hur mycket som helst..
Det är i sådana lägen då jag önskar att jag vore någon helt annan och att jag slapp dras med alla de problem jag har... Att jag bara kunde få vara som alla andra och njuta av livet som alla andra unga i min ålder.
Jag önskar att jag kunde släppa alla svårigheter jag släpar efter mig, jag önskar att jag skulle slippa bli så uppjagad över småsaker, jag önskar att jag kunde få njuta av livet och mig själv..
Jag önskar att jag kunde ta kritik utan att det blir personligt och jag önskar att jag kunde få känna mig värdefull... Jag önskar att jag kunde lära mig att se positivt på mig själv och det jag gör och jag önskar att jag fick slippa alla de gamla hjärnspökena som vägrar släppa taget om mig!
Varför ska jag behöva dras med allt det här... varför ska jag behöva kämpa som ett djur för att ta mig igenom vardagens alla bekymmer! Varför kan inte jag bara få släppa alla problem och bara njuta av livet som alla andra?
Varför skulle du förstöra mej på det här sättet?!? Det är fan inte rättvist!!!
Jag önskar bara att jag kunde lära mig att släppa alla hjärnspöken som jagar mig och få lära mig att koppla av och njuta av livet... Varför ska det behöva vara så svårt?!
Men men... Livet är inte rättvist, det är väl bara att acceptera helt enkelt! Tack o lov har jag trots allt så mycket att tacka för och bevara nära mitt hjärta.Jag önskar bara att jag kunde lära mig påminnas om dem lättare även när jag är på väg ner i min mörka spiral. Jag har världens finaste familj som och vänner som stöttar mig och som älskar mig precis som jag är. <3
Varma kramar