Jag håller på att bli galen!! Jag kan se mig själv springa rakt in i den där välkända väggen med full kraft och jag försöker förgäves att dra i handbromsen.
Under flera veckor har mitt humör varit på en stadig låg nivå och det tär enormt mycket på både mitt humör och mitt tålamod. Som jag har skrivit innan, jag är nog ingen trevlig människa att spendera sin tid med för tillfället och jag får anstränga mig för att inte flyga i luften för minsta lilla småsak!!
Jag kan tala om att det är FÖRBANNAT påfrestande!!! Det känns som att jag bokstavligen går runt som en tickande bomb som bara väntar på att detonera!
Redan innan skolan började var mitt humör och min ork på upphällningen och sedan den startade har det bara gått utför. Det känns som att jag bokstavligen kastades in i vardagen igen och samtidigt som jag blev sjuk började ansvaren att staplas på hög. För närvarande ska jag (och alla mina klasskamrater för den delen, inte bara jag som har det jobbigt) lyckas hinna med att arbeta effektivt i två olika arbetsgrupper som ska göra arbeten parallelt under veckorna och kursen, samtidigt som vi har föreläsningar var/varannan dag (och det är ju inte så att lärarna kan tänkas förlägga grupparbetstiden under schematid... NEJDÅ det ska vi se till att hinna med på vår fritid!!). Dessutom ska vi helst hinna leva ett liv utanför skolarbetet också!!!
Som sagt, det är inte bara jag som dras med desssa stressmoment utan det är ju många med mej, men att se till att hålla sig motiverad och trevlig mot sina arbetskamrater samtidigt som man känner att humöret, orken och tålamodet är kört i botten, det är en utmaning kan jag säga.
Utan att någon som läser detta ska ta det personligt så är jag så uppriktigt sagt förbaskat trött på att vara i närheten av människor. Jag är så ypperligt jävla trött på att sitta och le och vara trevlig mot min omgivning samtidigt som jag bara skulle vilja låsa in mig i min lilla lägenhet och krypa ner under täcket för att bara skrika rakt in i kudden. Bara att sitta i en sal som är full av folk är otroligt energikrävande och påfrestande och jag skulle helst av allt bara krypa ihop vid en bänk, längst in i ett hörn och bara vilja bli lämnad ifred.
Men som ni förstår så går ju självklart inte detta utan att man blir betrodd för att vara både galen och dum i huvudet, speciellt inte när man dessutom sitter i grupparbete och ska vara trevlig och tillmötesgående mot sina gruppkamrater.
Jag har alltid varit den som lätt har varit överambitiös i grupparbeten och tagit på mig att göra det mesta av arbetet och som alltid har sett till att alla ska få sina röster hörda. Men sedan skolans början har jag helt tappat orken och lusten och jag har säkerligen upplevts som att jag inte bryr mig eller helst ser till att andra gör jobbet åt mig, Så är det verkligen INTE, jag bryr mig verkligen och jag vill också se till att göra ett bra jobb men jag har inte orken att dra de tyngsta lassen på egen hand och många gånger väljer jag att inte säga emot synpunkter eller liknande, för att slippa onödiga diskussioner. Självklart vill jag också göra ett gott arbete, men jag väljer att hålla mig i bakgrunden och låta andra få sina röster hörda istället för att ge mig in i (för mig) "onödiga" diskussioner bara för att få min röst och vilja fram. Det är inte min mening att verka ointresserad eller nollställd, men det är säkerligen så jag verkar vara!
Igår var en sådan dag när jag kände att jag bokstavligen håller på att förlora förståndet. Jag ville inte vara i närheten av någon människa under hela dagen och så fort någon tilltalade mig var jag tvungen att koncentrera mig för att hänga med i ämnet eller för att veta vad folk sa till mig.
Det kändes som att alla drog i mig ifrån olika håll och som att jag skulle bryta ihop vilken minut som helst.
Igår var en sådan dag då jag bokstavligt talat skulle kunna lägga mig ner och skita i ALLTIHOP!!
Jag skulle kunna hoppa av och glömma allt som har med skolan att göra och stå ut med att jobba med arbeten jag inte trivs med under resten av mitt liv. Och de känslorna finns förresten kvar i mig idag också, men igår var det ännu värre. Jag känner mig så otroligt vilsen och det känns som att jag är inne på ett spår och en utbildning jag inte ens är ämnad för och att jag inte kan se mig arbeta inom detta över huvudtaget.
Jag ser ingen mening med att forsätta med något jag ändå inte trivs med och ändå inte ser en framtid med. För tillfället känns allt som har med framtiden att göra så otroligt avlägset.
Jag har alltid försökt motivera mig själv med att detta är en övergående period och så fort jag tagit min examen så ska jag flytta samman med min pojkvän igen och allt kommer bli bra! Men allt känns så förbaskat avlägset och det känns som att jag bara står och trampar på samma ställe!!
Allt känns så jäkla meningslöst!!
Tack o lov fick jag sällskap till min dansträning igår, vilket gjorde att mina tankar kunde släppa allt elände för ett par timmar och jag kunde njuta av nuet för några timmar och den värsta ilskan la sig.
Men det känns som att jag bokstavligen bara går och väntar på att bryta ihop.
Kanske är det det jag kan behöva för att sedan kunna ha orken att ta nya tag och resa mig igen!
Kanske är det det jag kan behöva för att sedan kunna ha orken att ta nya tag och resa mig igen!
Varma kramar