Ibland känns det som att jag bara går runt i cirklar och att jag lurar mig själv...
Att jag någonstans försöker inbilla mig att jag går åt rätt håll och att jag sakta men säkert blir bättre
Men sedan är det som att verkliggheten springer ikapp mig och jag tar flera steg tillbaka igen.. eller kanske att jag rent av aldrig tagit dem. ..
I flera dagar nu har jag känt mig låg och nedstämd. Visst, jag har varit sjuk och det har väl gjort sitt till, men ju längre veckan har gått och trots att jag blivit mycket piggare och friskare så har det dåliga humöret följt mig.
Jag är trött i kroppen, trött i huvudet, lättirriterad och väldigt emotionell (läs; gråtfärdig)
I fredags-kväll var jag till och med nära att få ännu en större ångestattack (av en skitsak egentligen) men jag lyckades lugna mig själv innan jag lät gråten ta över.
Dessutom har jag inte kunnat träna under över en veckas tid nu.... "Vadå då?!" tänker ni säkert nu.. Men det är inte så enkelt..., Att inte få träna under en längre tid ( och JA en vecka är lång tid för min del) är oerhört påfrestande både psykiskt och fysiskt. Jag avskyr att känna känslan av att man vill göra så mycket men inte har orken eller energin till det, jag blir ofantligt rastlös.
Jag är en tjej som trivs och mår som allra bäst när jag är stressad; när dagarna är strukturerade till tusen och när jag har någonting att göra. Jag får utlopp för all min energi och säkerligen all min ångest genom min träning och när jag inte är kapabel till att träna på samma sätt som vanligt påverkar det mig otroligt mycket.
Än en gång, de fysiska reaktionerna kan vara nog så jobbiga, både för mig och för min omgivning men de reaktioner och tankar som snurrar inom mig är tjugo gånger värrte.
Och det är alla de här tankarna som sätter så många käppar i hjulet för mig och som skulle kunna få mig att trilla tillaka i min onda cirkel igen.
Det är som att gå runt med ett åskmoln över huvudet, ett moln som ger mörker över hela mig.
Känslan av självförakt och oduglighet tar över mig mer och mer och det känns som att vad jag än gör så trycker jag bara ner mig själv ännu mer och ser mig själv om misslyckad. Specielltl nu, efter att inte ha fått träna på över en vecka och dessutom i princip legat pall i flera dagar.
Detta i kombination med att min mat kanske inte varit den bästa gör att jag känner mig äckligt fet och uppblåst (Jag vet, jag veeeet kanske är det bara inbillning) men jag HATAR den känslan. Jag kan känna hur hullet runt magen korvar sig i allt jag gör och jag kan känna låren skrapa mot varandra så fort jag rör mig. Visst, detta är säkert vardagsmat och helt normalt för många där ute, men JAG ska helt enkelt inte känna så.. Det är som att ha en tvångsmässigt beteende att när jag känner så så MÅSTE jag göra något åt det. Jag klarar inte av att känna så och jag känner mig så ful och äcklig...
Jag drar mig bokstavligen för att gå förbi speglar och varje gång jag likväl möter min blick i spegeln så kan jag se avskyn lysa i mina egna ögon. Jag ser bara felen och bristerna... jag tänker inte ens räkna upp alla de fel jag ser på mig själv (ni skulle nog tro jag va galen...)
Jag går runt med en ständig känsla av att allting jag gör är meningslöst och att jag, hur jag än gör inte gör någonting rätt. Jag i princip ifrågasätter allting jag gör och hela min existens. Jag tycker ingenting är roligt och jag tar inte för mig någojting som jag inte måste.
"Allting känns så meningslöst och jag lyckas inte med någonting, vad spelar det för roll?! Det hade bara varit så skönt att sllippa allting!!"
Kanske kan det låta hårt men vissa dagar är bara sådana att även om man vet att man har familj, vänner och pojkvän som älskar en så är den inre smärta och självförakt man känner starkare än allt det tillsammans och man känner att det bara hade varit så skönt att slippa alltihop.
Det är denna smärtan som helt tar över när jag får mina större ångestattacker. Det värker inuti hela kroppen och man kan bokstavligen vrida sig av smärtan man känner. Men det värsta är att man inte kan definiera smärtan; man vet ATT det gör obeskrivligt ont men man kan inte beskriva var eller ens varför det gör så ont,. Många gånger när jag mår så här dålligt kan jag reagera reflexmässigt med att bokstavligen borra in naglarna i armen, magen eller andra delar av min kropp. Som sagt det är många gånger utan att jag tänker på det men det är precis som att jag försöker att framställa någon typ av smärta som jag åtminstone kan lokalisera
Det är dagar som dessa som det känns som att jag verkligen inte kommit någon bit alls på vägen och som att jag enbart lurar mig själv (och alla andra) att jag blir bättre... Visst, jag får inte samma specifika ångest direkt efter att jag ätit eller så men självföraktet och känslan av att vara fet och äcklig hemsöker mig som osaliga andar..
Det är dagar som de här som jag överhuvudtaget undrar om jag kommer bli bra överhuvudtaget... Om jag ens har viljan och kraften att klara mig ur den här skiten över huvudtaget!
Varma kramar