Jag går just nu reglebundet hos en psykolog som arbetat inriktat inom KBT (kognitiv beteendeterapi). Detta innebär att vi främst arbetar med att ändra mina tankemönster. Genom att jag övar på att ändra mina sätt att tänka om min omvärld och om mig själv så kommer jag så småning om att lära mig hantera jobbiga situationer bättre än jag gör idag.
Men min psykolog arbetar även till viss del psykodynamiskt (vilket är inrkitat på att det är trauman tidigare i livet som har påverkat mig negativt och som påverkar mitt mående). Detta gör hon eftersom även KBTare är intresserade av att ta reda på var de destruktiva tankemönsterna kommer ifrån från början.
För mig, som har mycket oberarbetade livshändelser är det, iaf enligt mig själv, väldigt viktigt att arbeta med de äldre upplevelserna för att jag ska kunna bryta upp med mina destruktiva mönster och låta bli att falla tillbaka.
Problemet är att jag har väldigt få konkreta minnen ifrån min barndom och ända fram till högstadietiden. Jag kan inte direkt svara på hur jag varit i de olika åldrarna eller om det har förändrats på något sätt mellan åren. Jag har hört historier och jag har sett videor, men jag kan inte riktigt relatera till dem och det känns nästan som om jag tittar på någon annan.
Problemet är att jag har väldigt få konkreta minnen ifrån min barndom och ända fram till högstadietiden. Jag kan inte direkt svara på hur jag varit i de olika åldrarna eller om det har förändrats på något sätt mellan åren. Jag har hört historier och jag har sett videor, men jag kan inte riktigt relatera till dem och det känns nästan som om jag tittar på någon annan.
Dock har jag några precisa minnesbilder som har följt mig genom mina år. Jag tror personligen inte att det är några exakta minnen, utan snarare minnen som jag har konstruerat själv utifrån olika saker jag har upplevt och fått talat om för mig.
Anledningen till varför jag tror detta är att jag i dessa "ninnen" ser mig själv utifrån, i tredjeperson. Jag tittar inte genom mina egna ögon utan det är snarare så att jag observerar mig själv.
Men iallafall.... På mitt senaste samtal med psykologen frågade hon mig om de minnesbilder jag har är något som stör mig, vilket de gör eftersom de handlar om olika jobbiga perioder jag upplevt.
Kanske Kan det vara någon försvarsmekanism inom mig som har gjort att jag hanterat mina traumatiska upplevelser genom att observera det "utifrån". Att jag på något sätt tagit steget bort från det som varit jobbigt!
Iallafall, min psykolog frågade mig om jag skulle vilja pröva en metod som används för att bearbeta "gamla minnen" något som kallas för EMDR (har inte kollat upp precis vad det innebär, men google is Ur friend). Metoden går iallafall ut på att jag skulle följa hennes två fingrar, vilka hon höll upp och rörde fram och tillbaka framför mitt ansikte. Samtidigt som jag gjorde det skulle jag tänka och fokusera på det specifika minnet som jag länge velat arbeta bort (vilket minne det är är jag inte stark nog att berätta och det spelar egentligen ingen större roll)
Jag var väl lite smått skeptisk till en början eftersom jag inte riktigt förstod vad det kunde ha för betydelse eller vad det skulle kunna göra för nytta. Dessutom har jag inte gått hos min psykolog läänge nog att jag kunnat öppna upp mig fullt ut. Jag har berättat om allt jag varit med om och varit helt ärlig men jag har aldrig nått gränsen till att bli känslosam. Men jag tänkte ändå att "Äh, vad spelar det för roll, det kan vara värt ett försök"
Så hon förklarade för mig vad jag skulle göra och bara några sekunder efter att hon börjat röra handen fram och tillbaka kände jag tårarna svämma över. Det hände innan jag ens hann reagera och utan att jag kunde kontrollera det, de bara rann. Efter att ha fört händerna fram och tillbaka ett antal gånger (jag höll inte räkningen) stannade hon upp och bad mig beskriva vilka känslor som kommit över mig.
Så här fortsatte vi i ungefär 6-7 rundor, tills jag i princip kände mig tom på känslor och enbart kände trötthet. Tydligen var det vanligt att man kunde bli trött efter en sådan övning och det kan jag lugnt skriva under att man blir. Det var otroligt energikrävande och väldigt överväldigande att utan förvarning
Min psykolog förklarade att när vi människor är med om något traumatiskt reagerar måbga av oss genom att kapsla in det specifika minnet och stoppa undan dem så vi slipper tänka på det. Studier har då visat att när vi gör de ögonrörelser som skapas när vi följer fingrarna framför ansiktet så hjälper det oss att lätta ppå locket som täpper till minnet som gör att vi slipper känna efter.
Under övningen släpper man på det locket och får en möjlighet att verkligen ta emot och känna efter vilka reaktioner och känslor de för med sig.
Under övningen släpper man på det locket och får en möjlighet att verkligen ta emot och känna efter vilka reaktioner och känslor de för med sig.
Nu när jag tänker tillbaka på de känslor jag upplevde under övningen så var de precis de känslor som har präglat mig genom hela mitt liv; kkänslan av sorg, uppgivenhet, övergivenhet, ensamhet, otillräcklighet, oförstånd och ren och skär ilska. Alla dessa känslor, med flera andra, kom upp under denna övningen och på något vis kan jag nästan förstå varför dessa känslor har präglat mig så starkt genom hela mitt liv.
Vart detta leder, det antar jag att vi får se, men det var en otroligt överväldigande händelse att vara med om och det har fått mig att inse hur mycket man kan påverkas av "gamla" saker även efter flera år! Förhoppningsvis är detta första steget till att bearbeta bort dem och gå vidare!
Varma kramar