Samtidigt som man har starka fysiska reaktioner under hetsätningar är det också extremt fysiskt krävande. Jag brukar likna det vid den där klassiska bilden av att ha en djävul och en ängel sittandes på varsin axel. Den ena sidan är den som talar om för dig att äta mer för att man tycker att man förtjänar det och att lyssna på kroppen som så gärna vill ha det. Den andra sidan försöker samtidigt tala om för dig att lugna ner dig och sluta upp med det du håller på med.
Så många gånger har jag velat lyssna på den goda sidan och lugna ner mig och sluta äta, men jag har inte kunnat. Det är så skam- och ångestfyllt och ju sämre man känner sig desto mer äter man.
Ofta dröjde det inte många minuter från det jag lyckats lägga godispåsen ifrån mig förrän tårarna började rinna obehindrat och ångesten sköljde över en.
Man känner sig så extremt vidrig och äcklig som människa efter en sån här situation at det knappt går att förklara. man känner sig så liten, svag, misslyckad, äcklig och vidrig att man både blir så ledsen och så förbannad på sig själv.
Som för så många andra som har hetsätningsbeteenden var även min ambition att kräka upp det jag precis tryckt i mig, MEN jag är nog en av de "lyckliga" människor som saknar kräkreflex för DET GICK INTE!!!
Otaliga kvällar har jag legat med huvudet i toalettstolen och förgäves kört fingrarna långt ner i halsen, helt utan resultat! Hur jag än försökte så kunde jag inte!!
Och detta faktum gjorde hela min ångest hundra gånger värre. Det finns INGA stunder i mitt liv då jag har HATAT mig själv mer. Jag kände mig så äcklig och vidrig och värdelös att föraktet mot mig själv bara växte.
Inte nog med att jag var misslyckad som människa, jag var till och med en MISSLYCKAD BULIMIKER!!!
Hur patetiskt sorgligt var inte det?!?! Många gånger tänkte jag detta för mig själv där jag låg och då kunde jag inte låta bli att skratta åt mig själv... Det var som att se sig själv utifrån...
Kan ni tänka er vilken sorglig liten syn det har varit?!
--- En 22 årig tjej, med sminket utkladdat i hela ansiktet, som ligger med huvudet i toastolen och snyftar, hurklar och skrattar (!?) om vartannat!!
Jag blir känslosam bara jag tänker på den avsky det hat och den självförakt jag känt för mig själv alla de gånger jag legat så och till slut hamnat i fosterställning på badrumsgolvet av ren och skär utmattning!!
Tanken har slagit mig många gånger att jag inte orkar leva mer, att jag inte har något kvar att leva för och att det vore så skönt att få lämna och slippa allt, men trots det så har tanken på självmord aldrig varit särskillt seriös.
Men under de kvällar jag mådde så här dåligt visste jag själv att jag var FRUKTANSVÄRT opålitlig!!! och jag har många gånger tänkt att om jag någon gång kunnat var kapabel till att ta livet av mig, så skulle det vara i dessa situationerna!! (Nu när jag skriver om det förstår jag hur allvarligt det egentligen har varit... har nog aldrig riktigt förstått det tidigare!)
Men den där lilla gnistan av medvetenhet och den friska sidan av mig lös många gånger igenom och räddade mig och det var då jag var tvungen att agera. Det var ofta då som jag tog telefonen och ringde eller smsade någon för att komma ur den svarta cirkeln jag var på gång in i.
Det kunde bara vara så enkelt som att smsa till mamm bara för att få kontakt med någon utomstående och det hjälpte mig att komma bort ifrån de onda tankar som var på gång att ta över. Det kan faktiskt ha räddat mig många gånger!!!
Därför är det så EXTREMT viktigt att man har NÅGON man kan kontakta när som helst, när man än känner att man behöver någon att prata med. Bara få kontakt,. inget annat....
Detta var min absolut mörkaste tid i hela livet och det pågick i några månader innan jag lyckades... inte bryta, men snarare förändra och omvandla beteendet till något annat...
Och mycket av det jag idag har skrivit är jag osäker på om till och med mina närmsta har varit medvetna om....
Nu när jag i efterhand suttit och skrivit om det har det rört många känslor och att jag lyckats ta mig igenom de mörka stunderna är för mig än idag ganska svårt att förstå!
Varma kramar
skriven
Vill bara säga att det är jättemodigt av dig att skriva allt detta och att det verkligen är nyttigt för mig att läsa. Du är superstark!