"Det där kan aldrig hända mig, jag tycker om mat alldeles för mycket"
Ett TV-program jag är väldigt förtjust i är TV3:s "Supersize vs. Superskinny". Det jag tycker om med programmet är att de inte enbart visar farorna och problemen med övervikt (som MÅNGA av dagens "hälso"program) utan även belyser hur farligt det är att vara underviktig.
I programmet visar de även inslag där man får följa några personer med ätstörningar. De berättar om deras resa, hur allting började och vilka svårigheter de möter i sin vardag,
Otaliga gånger har jag tittat på dessa inslagen tillsammans med min pojkvän.
Under den tid då jag precis börjat begränsa mina matvanor och tappa i vikt, sa min pojkvän ofta till mig att jag aldrig skulle låta det gå så långt som det gått för dem.
Varje gång svarade jag genom att skratta lite lätt och säga:
- Det skulle aldrig kunna hända mig, jag tycker om mat alldeles för mycket för det.
Ofta blev jag själv smått illamående när jag såg hur dåligt dessa människor mådde och tyckte inte alls att det var vackert.
- Dessutom, skulle det någonsin gå så långt för mig så ger jag dig fullt tillstånd att pryla skiten ur mig! har jag många gånger sagt och skrattat igen.
.......
Min älskade pojkvän har inte prylat skiten ur mig, men det betyder inte att jag inte förtjänat det!!!
Jag, som själv blev så illa berörd över att se de sårade och taniga människorna på TV, gik i precis samma fälla och med handen på hjärtat hade et av inslagen likväl kunnat handla om mig själv.
Ändå var jag så övertygad om att det ALDRIG kunde hända mig. Jag tyckte om mat för mycket; jag älskade mat, älskade laga mat och testa olika smakkombinationer.
Och kanske var det just det som blev mitt problem. Jag tyckte om mat så pass mycket att jag börjadde intressera mig för vad det innehöll, och sedan i sin tur hur det påverkar kroppen. Och med all den vetskapen och nyfikenheten började mitt tycke för mat att minska.
Och med handen på hjärtat kan jag säga att jag än idag har svårt att faktiskt tycka om och njuta av mat.
Så någonting jag verkligen lärt mig på denna sjuka resa är att man aldrig ska döma någon i förväg, för man kan ALDRIG veta med säkerhet att man inte själv kan hamna i samma situation.
Istället tror jag att det viktiga är att man känner sig själv så pass väl att man kan inse att man har problem. Och FRAMFÖRALLT kunna söka stöd och hjälp, om inte hos sjukvården så hos nära och kära.
Deras stöd kommer vara ovärdeligt och man behöver det för att kunna ta sig ur sin självdestruktion.
Varma kramar