Samtidigt som jag började på högskolan så tog jag också ett extraknäck för att kunna tjäna in mer pengar till mig och min sambo som på den tiden enbart läste strökurser. Jag började arbeta och jag trivdes JÄTTEBRA, men det innebar också att mina dagar var oerhört strukturerade och stressade. Jag var i skolan några timmar under förmiddagen, han hem för att slänga i mig lite mat i farten och och skyndade sedan till jobbet för att arbeta resten av kvällen.
Så såg många av mina dagar ut. Tack och lov hade jag en underbar pojkvän som ofta stod redo med mat när jag kom hem och som tog ett stort ansvar för min fina vovve som bodde tillsammans med oss.
Men vet ni, även om mina dagar var sönderstressade så trivdes jag med att ha det så, jag mådde psykiskt bra även om jag var fysiskt utmattad många gånger
Självklart var där dagar då jag suckade över att behöva gå till jobbet och jag kände att kroppen och huvudet skulle lägga av när som helst. Men i stort sätt så trivdes jag som fisken i vattnet.
Jag kände mig duktig, jag kände mig behövd, jag kände mig uppskattad!
Att jag lyckades hålla skolarbetet, privatlivet uppe och samtidigt lyckades hålla en putsad och opåverkad fasad utåt har jag ingen aning om hur jag orkade, men det gick; och det gick BRA!
Under mitt senaste samtal med min psykolog kom jag in på tankarna att mycket av mina problem kan ha börjat när jag började på högskolan.
Under hela gymnasietiden hade jag varit den exemplariska eleven, som alltid kunde svaren på alla frågor och som satt kvar längst vid proven. Men under gymnasietiden hade jag även arbetat slut på mig själv så pass mycket att jag förstod att jag var tvungen att sänka kraven på mig själv för att inte gå in i väggen igen. Att klara mig igenomgurserna genom att få godkänt, det skulle räcka, allt utöver det skulle bara vara en bonus.
När jag sedan började på högskolan blev jag bara en i mängden. Där var alla lika duktiga som jag och det var ingen som såg mig eller det jag gjorde. Det var inget speciellt med mig längre. Jag jobbade hårt och lärde mig mycket och var duktig, men det var ju självklart många av de andra också.
Dessutom har jag alltid varit den tjej som hållit mig i bakgrunden och inte gärna drar uppmärksamhet till mig (lite motsägelsefullt kanske; jag har ingenting emot uppmärksamhet, men jag är inte den som kämpar för att få den). Detta i kombination med att jag ofta stressade iväg till jobb gjorde att jag lätt kände mig lite utanför. Jag kom inte in i gruppen lilka väl som de andra och det gjorde att jag kände mig lite avsides, även om jag också träffade vänner.
Kanske är det så att detta i komination att jag bara blev en i mängden, som gjorde att jag senare gick in i ett destruktivt beteende.
All den kontroll, som jag tidigare haft i skolarbetet var jag tvungen att släppa på och jag hanterade ångesten genom att arbeta. Där var jag inte bara en i mängden; De uppskattade mitt arbete, jag var omtyckt och behövd.
Kanske var det så att min sjuka resa började redan här, även om ätstörningarna startade först ett halvår senare. Kanske var det så att jag dämnade min ångest för att inte längre känna mig värdefull, behövd eller speciell i skolan genom att jobba. För är det något jag lärt mig under denna resa så är det att jag mår som allra bäst när jag är stressad och alltid har saker att göra, då dämpar jag känslorna av ångest som gärna ligger och gror inom mig och jag slipper känna efter och hantera känslorna.
Kanske var det så att min sjuka resa började redan här, även om ätstörningarna startade först ett halvår senare. Kanske var det så att jag dämnade min ångest för att inte längre känna mig värdefull, behövd eller speciell i skolan genom att jobba. För är det något jag lärt mig under denna resa så är det att jag mår som allra bäst när jag är stressad och alltid har saker att göra, då dämpar jag känslorna av ångest som gärna ligger och gror inom mig och jag slipper känna efter och hantera känslorna.
Och när jag inte längre hade arbetet att luta mig mot så var jag tvungen att ta kontroll och dämpa ångesten med något annat; och här kom mina ätstörningar in i bilden.
Men nu känns det som att jag har tröttat ut er tillräckligt så den historian tar vi i ett senare inlägg
Varma kramar