Hur är det egentligen att vara frisk? Finns det egentligen nåt som kan räknas som normalt när det handlar om matvanor och förhållandet till mat??
Hur vet man att ätstörningen fortfarande finns kvar hos en eller om man är "frisk"? Blir man nånsin helt fri från sina ätstörningar eller kommer allt framöver att handla om att snarare hålla ångesten och "tvångsbeteendet" i schack??
Jag har ingen aning, och det skrämmer mej nog lite grann! Jag har dragits med den här skiten så länge att jag helt ärligt kan säga att jag inte längre vet vad en "normal kosthållning" är!
Jag menar, jag tycker att jag har fått en MYCKET bättre och mer avslappnad inställning till mat och träning, men samtidigt vet jag också att jag fortfarande kämpar med dåligt samvete efter att ha ätit skräpmat och känslan av att jag måste träna för att kunna äta ordentligt med gott samvete....
Men samtidigt..... Är det verkligen onormalt och "ofriskt"? Jag menar, av vad jag hör av människor runt omkring mej är det många med mej som delar det dåliga samvetet och tränar 5dagar i veckan för att kunna äta vad de vill....
Var går gränsen för när man är "frisk" och när man är "sjuk"??
Det är lite av en identitetskris kan jag tala om.... Jag har ingen aning om när jag kan anses som "frisk" eller när jag hittat en mathållning som är "normal"! Hur ska jag då veta vad jag ska sträva efter?
Under mitt senaste samtal med psykologen verkade hon ha inställningen att hon i princip ansåg att jag inte längre skulle behöva gå hos henne! Hon sa det självklart inte rakt ut, men hon hade ändå full fasta på att jag ändå blivit bättre och att jag känner att jag har en relativt fungerande vardag. Jag hade ärligt talat känslan av att hon bara ville bli av med mej!
Och det fick mej att börja fundera; att kanske är jag vad man kan räkna som frisk?!
Visst, jag kämpar fortfarande med ångest inför viss mat. Visst, jag äter långt ifrån lagad mat en gång om dagen, snarare ett par gånger i veckan! Och visst, jag känner ett mer eller mindre tvångsmässigt behov av att träna många dagar!
Men samtidigt, är det onormalt eller sjukt?
Jag har en mycket mer avslappnad inställning till mat och jag kan äta vitt bröd eller en kebabrulle för att jag tycker det är gott.. Utan att få den omedelbara impulsen till att vilja köra fingrarna i halsen..
Jag kan FÖR EN GÅNGS SKULL äntligen sitta framför en film tillsammans med min pojkvän och både äta och dricka i princip vad jag vill, utan att bryta ihop timmarna efteråt!! (Det är GULD värt ska ni veta!!)
Varma kramar
Och visst, jag tränar mycket, men jag tycker ju att det är roligt!! Och om jag ska tro på vad jag hör omkring mej så tränar jag inte mer än någon annan tjej i min ålder...
Kanske är det så att jag har blivit så bra jag kunnat och att jag helt enkelt måste lära mej att leva med de här mindre tvångstankarna och istället lära mej att hantera dem?!
Kanske finns det inget stadie som kan anses vara "helt friskt" när man fått den här störda inställningen till mat!
Jag tror att det jag vill komm fram till är; hur vet man vad som är ett "normalt" förhållande till mat och hur ska man veta om man har en sjuk matsyn?
Jag menar, hur ska jag veta att jag är "frisk" från något när jag inte vet vad det där "friska" egentligen innebär??
Frisk??
Allmänt 3 kommentarerHur är det egentligen att vara frisk? Finns det egentligen nåt som kan räknas som normalt när det handlar om matvanor och förhållandet till mat??
Hur vet man att ätstörningen fortfarande finns kvar hos en eller om man är "frisk"? Blir man nånsin helt fri från sina ätstörningar eller kommer allt framöver att handla om att snarare hålla ångesten och "tvångsbeteendet" i schack??
Jag har ingen aning, och det skrämmer mej nog lite grann! Jag har dragits med den här skiten så länge att jag helt ärligt kan säga att jag inte längre vet vad en "normal kosthållning" är!
Jag menar, jag tycker att jag har fått en MYCKET bättre och mer avslappnad inställning till mat och träning, men samtidigt vet jag också att jag fortfarande kämpar med dåligt samvete efter att ha ätit skräpmat och känslan av att jag måste träna för att kunna äta ordentligt med gott samvete....
Men samtidigt..... Är det verkligen onormalt och "ofriskt"? Jag menar, av vad jag hör av människor runt omkring mej är det många med mej som delar det dåliga samvetet och tränar 5dagar i veckan för att kunna äta vad de vill....
Var går gränsen för när man är "frisk" och när man är "sjuk"??
Det är lite av en identitetskris kan jag tala om.... Jag har ingen aning om när jag kan anses som "frisk" eller när jag hittat en mathållning som är "normal"! Hur ska jag då veta vad jag ska sträva efter?
Under mitt senaste samtal med psykologen verkade hon ha inställningen att hon i princip ansåg att jag inte längre skulle behöva gå hos henne! Hon sa det självklart inte rakt ut, men hon hade ändå full fasta på att jag ändå blivit bättre och att jag känner att jag har en relativt fungerande vardag. Jag hade ärligt talat känslan av att hon bara ville bli av med mej!
Och det fick mej att börja fundera; att kanske är jag vad man kan räkna som frisk?!
Visst, jag kämpar fortfarande med ångest inför viss mat. Visst, jag äter långt ifrån lagad mat en gång om dagen, snarare ett par gånger i veckan! Och visst, jag känner ett mer eller mindre tvångsmässigt behov av att träna många dagar!
Men samtidigt, är det onormalt eller sjukt?
Jag har en mycket mer avslappnad inställning till mat och jag kan äta vitt bröd eller en kebabrulle för att jag tycker det är gott.. Utan att få den omedelbara impulsen till att vilja köra fingrarna i halsen..
Jag kan FÖR EN GÅNGS SKULL äntligen sitta framför en film tillsammans med min pojkvän och både äta och dricka i princip vad jag vill, utan att bryta ihop timmarna efteråt!! (Det är GULD värt ska ni veta!!)
Varma kramar
Och visst, jag tränar mycket, men jag tycker ju att det är roligt!! Och om jag ska tro på vad jag hör omkring mej så tränar jag inte mer än någon annan tjej i min ålder...
Kanske är det så att jag har blivit så bra jag kunnat och att jag helt enkelt måste lära mej att leva med de här mindre tvångstankarna och istället lära mej att hantera dem?!
Kanske finns det inget stadie som kan anses vara "helt friskt" när man fått den här störda inställningen till mat!
Jag tror att det jag vill komm fram till är; hur vet man vad som är ett "normalt" förhållande till mat och hur ska man veta om man har en sjuk matsyn?
Jag menar, hur ska jag veta att jag är "frisk" från något när jag inte vet vad det där "friska" egentligen innebär??